land, sådant som vårt, der ett så öfverdrifvet afseende fästas vid ytans vilkor? — När nu tillgången på varan är för liten, så måste man förnuftigtvis afse de förbrukandes (de behöfvandes) behof, och aldraminst ännu ofödda fabrikanters anspråk. Eller skall man önska sig missbruket ännu mera utvidgadt, ända till högsta punkt af tillverkningsmöjligheten, hvarigenom det naturligtvis blir jemnt så mycket svårare att en annan gång införa den förindring, som redan nu är, i nationens och menskighetens intresse, af högsta behofvet påkalladt? — Redaktionen af Allehanda har i går på ett illfredsställande sätt besvarat de insidiösa anfalen af andra tidningar, i anledning af ett uttryck utt representationsfrågan agiterades för andra poitiska ändamål än att få fram 4840 års förslag. Allehanda yttrar sig sålunda: D. A. tillkännagaf redan vid 4841 års riksdag våde att D. ÅA. ansäg det då uppgjorda representaionsförslaget bristfälligt, och att D. A. icke hoppales på möjligheten att genomdrifva detsamma. Denna anka dolde D. A. icke heller under den tid, den s. . agitationen vari full gång, och den doldes ej heler af andra blad, t. ex. Vinterbladet. Men D. A:s olitiska ändamål med agitationen, hvartill vi dock erna medgifva oss icke hafva kunnat serdeles biIraga, var det, som vi hoppas från vår ståndpunkt olitiskt rigtiga och äfven lofgifna, att bringa frågan å nära sin upplösning som möjligt, för att derigeom visa en ny styrelse, att äfven Svenska folket aknat till nytt lif och öfvertyga henne, att en på beral grund stödd representationsreform var natioens oafvisliga fordran, och en fordran — för hvilen det icke toge betalning i underhaltigt mynt. Jetta politiska ändamål innefattar i sig så många ndra, att D. A. med fullt skäl kunde säga, att dessa ednare voro af vida högre betydelse än frågan in oncrelto om antagandet specielt af det från sista iksdag hvilande representationsförslaget.