Aftonbladet – 4 februari 1845, sida 2

Med samma beundran som fransmannen ännu i dag nämner de stjernor, hvilka omstrålade den sol. som slocknade vid Waterloo — med samma förlåtliga högmod kan svensken nämna de stjernor, hvilka, utan någon sol från hvilken de lånade sin glans, ändå med odödlig klarhet lyste i Finlands mörka natt, de betydelsefulla åren 4808 och 9. Om dessa sednare ljus ej förmådde att sätta verlden i brand, eller att rubba globen ur sin jemnvigt, så må man betänka de små krafter, som voro dem förbehållna. Det är dessutom ej den materiella styrkan som är odödlig, utan anden som rör och leder den: Och derföre Adlercreutz är du stor, endera. när du gaf utslag i krigskonseljen, eller med blixten i din blick och viggen i din hand störtade dig främst på murarna af ryska bajonetter; äfvensom du, oförgätlige och förvånande Döbeln, eller du med ditt mod och snille i älskvärd förening outtröttlige Sandels. Men slutad och bortkastad ligger historien om edra bedrifter; glömskan står redan vid eder graf och kan icke begripa hvad den evigt gröna och friska lagerkronan der skall betyda — i en tid då inga bedrifter af det svenska modet höras af, åtminstone på ärans fält. Men Sverge skall ihågkomma: att med er utslocknade det svenska riddarelifvet, ochatt ni trenne voro dess sista representanter! (Forts. följer.) o— Kort HIMMELSFÄRD. Pariser-journalerna äro fulla. af anekdoter om de arablska höfdingarne, och öfverste Jussuf tyckes i synnerhet hafva ådragit sig Parisarnes uppmärksamhet, Vid en fest i Tuilerierna hade konungen låtit inreda en tribun för de Afrikanska gästerna, hvarifrån de kunde äskäda dansen och se damerna vid taffeln. Sedan de en stund åsett huru fasaner, höns, tryffel och kremer konsumerades, hviskade Abd-El-Kåders förre sekreterare Jössuf i örat: Då jag såg dessa Houris dansa tyckte jag mig förflyttad till Mahomets paradis, men befinner mig åter på jorden då jag ser dem äta.