Aftonbladet – 4 februari 1845, sida 2

iska sympatier för det äfventyrliga; förenade sig med sina finska bröder, för att med dem dela bragder, kärlek, olyckor och död. Efterverlden har varit girig på sitt beröm åt denna tragiskt rörande och sublima sjelfuppoffring; kanske för att desto bättre i glömskans natt kunna begrafva lt det missbruk af makt, all den egennytta, åghet; grymhet och oduglighet; som här gemensamt beredde det slutliga resultat, att ett band mellan tvenne trogna och älskande syskon skulle brista — sedan båda hade färgat det med: sitt hjer! blod. ; Öfver Gustaf. Adolfs minne hvilar denna händelse, såsom en mörk och outplånlig syndafläck. Ty många af de oerhörda lidanden, förluster och skymfliga åtgärder, som 1 detta krig uppkommo; kunna med största skäl antagas vara en följd af regentens lumpna skygghet för den sanna förtjensten, och alt låta den stå tillbaka för odugligheten, kanske i hopp att med ett sådant förfarande bäst tillintetgöra den naturliga oro, som hvarje låg och egennyttig makt bör känna för den höga och sanna talangen. Sverige saknade vid denna tid icke män med militärisk öfverlägsenhet, att. ställa i spetsen för sina armeer. Men Gustaf. Adolf öfverlemnade dem ej något öfverbefäl, utan åtnöjde sig med att förvisa dem till underordnade platser, der de aldrig kunde undgå att subordinera den oduglighet eller medelmåtta, -som skulle utföra hans planlösa planer. Det. .gjorde, att det hela föll sönder i delar, hvilket mycket lättade fiendens ansträngningar, som äfven derpå utgingo att detaljvis få utföra kriget och bekämpa sina motståndare samt sålunda undvika de så kallade hufvudaffärerna, der ;svenska öfverlägsenheten, sedan gammalt, var för väl känd. När dock någongång sådana drabbningar inträffade, tog väl alltid förtjensten ut sin rätt, fattade kommandotafven och segrade — naturligtvis i odugligheten namn.