Aftonbladet – 3 februari 1845, sida 2

Ni är lycklig, Hedda; är det ej så ?) Jo, friherrinna; mycket lycklig. cNålilp smålog friherrinnan, jag kan väl säg en sak; som jag är skyldig den lilla bruden: tro ni mig, då jag säger alt Lindner der var mir första kärlek, att jag hållit af honom allt sedar jag hörde huru han satt och läste Guds ord fö ett par-blinda gummor, och att jag håller af ho nom ännu, Han är en prest af själ och hjerta gör honom lycklig, Hedda, oeh öfvertyga honon allt fastare och mer om, att der finnes mycke godt på bottnen af menniskornas hjertan., Ja, ja! — Gud skall gifva mig styrka dertill hviskade Hedda och tryckte sin rivals hand. Nu är jag åter rigtigt glad, sade friherrinnan — Pastor Lindner! jag har gjört min syndabe kännelse för Hedda; gör nu ni er; ty Philip ha sagt sig förstå mer än han velat röja. Ja-sån, smålog Lindner; kanske att jag höll af er, friherrinna! Ja; det gör jag ännu; de! skall Hedda också göra; vi skola blifva vänner. Ni skall styra Skoningslösa, så att det ej längre skall göra. skäl för nammnet; ert folk skall välsigna er; Och då och då kommer. ett par menniskor öfver ängen till er — det är jag och Hedda — och då glädjas vi tillsammans ,:.om vi kurinat göra något godt, .oeh klaga tillsammans. om något: misslyckas — blir det ej roligt?) Ja och job ropade de begge fruntimmerna, på om gång ; så att öfverstinnän Malmin, som öfyertagit röllen af .ceremonimästarinna, fann sig; föranlåten att Hviska: . ol Hedda lilla! du skall inte tala så högt; det Dassar icke för en brud. a Aa