Aftonbladet – 30 januari 1845, sida 3

Article Image
Sr AE rn BOKHANDELS-BULLETIN. Läsning för folket, afjsällskapet för nyttiga kunskapers utspridande, är ett arbete, som ingen tidning på länge anmält, mest måhända derföre att det ej behöfts, då det sjelf har en större publik än någon tidning. TImedlertid är det intressant alt se, att detta företag ännu fortfar och, såsom man af titelbladet på det sednast utkomna häftet finner, redan räknar tionde årgången. Ibland dessa årgångar, hvilka säljas för det serdeles billiga priset af 352 sk. bko hvardera, finnas obestridligen många saker af värde, både i estetiskt och ekonomiskt hänseende. Såsom prof på artiklar af det sednare slaget må följande utdrag tjena. Underrättelse om sättet för vargungars dödande uli lyorna. Vargarne para sig icke jultiden, som många påstå, utan i slutet af Februari och i början af Mars månader, och ungarne framfödas efter nio veckor; de äro blinda i 414 dygn och öfvergifva ej boet förr, än de äro en månad gamla. Under den tid som ungarne ligga i boet, går modren ej långt derifrån, utan fängar, med mera djerfhet, hvad hon kan öfverkomma i granskapet, det vill säga på V. å 3, mils afstånd, ty denna väg tillryggalägges af en varg på ganska kort stund. Man bör, då deras förnyade anfall på kreaturen denna tiden förmärkas, uppsöka boen. Petta kan göras af 20 å 30 personer, som genomgå de i grannskapet befintliga täta skogstrakter på samma sätt som dref göras. De tätaste snår, och de otillgängligaste bergskrefvor äro vargarnes käraste tillhåll då ungarne äro små, men då rägen blifvit så hög, att den väl kan skyla dem, äro rägåkrar äfven deras tillflyktsort. Ben efter fångade djur förråda deras boningsplatser, och om raska stora hundar, som äro vana att gifva ständskall, medhafvas, tillkännagifva äfven dessa hvarest boen och ungarne finnas. Man behöfver ej särdeles frukta att mista hundarne, ty vargen är denna tiden tunnhårig och rädd, och anfaller ej gerna ensam flera hundar som äro samhälliga. Varghonan lägger sina ungar icke som räfven, i djupa jordhålor, der man har svårt att åtkomma dem, utan i stenklyftor, under rothvalf, i täta gransnår eller under lummiga granar, hvilkas qvistar sloka intill marken, hvarföre de, en gång funne, icke äro svåra att åtkomma, men lätta att döda. Man bör dock ej döda alla, utan behålla en vid lif, för att genom dennes skrik, äfven kunna bemäktiga sig modren. Detta låter sig lättast göra på det sätt, att man i grannskapet af boct gör sig en koja, der en eller två jägare kunna ställa sig förtäckte, försedda med goda skjutgevär, och sedan de fastbundit ungen med bakfötterne vid ett träd inom skotthåll, och så högt upp att han ej kan nå marken, lockar dennes skrik modren innan kort dit, då hon äfven kan skjutas. Om denna åtgärd vidtages och årligen förnyas, der vargarne göra skada, under sista hälften af Maj och första hälften af Juni månader, skall troligen en betydlig del af dessa rofdjur kunna dödas utan rdeles stor uppoffring af dagsverken, ty en ansenig skogssträcka kan på 3 å 4 dagar af 20 man genomsökas. Också är denna årstid icke så mycket upptagen af brådskande göromål, hvarken för landtmannen eller jägeribetjeningen, hvilka sednare ialla all böra söka utöda rofdjuren, och såsom kännare if skogarne, bäst kunna bedömma hvilka skogstraker äro tjenligast till uppehåll för vargarne, och såedes företrädesvis böra genomsökas. Kostnaden för 5 dagars sökning med 20 man gör 60 dagsverken, scnom hvilkas användande man ofta kan bemäktiga ig lika många vargar, som på ett vinterskall som kostar 900, och man har den förmån genom ungarnes flödande, att man förekommer den skada dessa innars kunnat göra, om de fått lefva till nästa vinter. Sedan boet är funnet, böra alla andra personer gå enast längt bort och medtaga hundarna, samt enlast de 2ne qvarstanna, som skola skjuta, hvilka fyen i största hast böra tillaga sin skjutskärm och öra s:g färdiga, vändande s:g åt hvar sitt håll, så tt de genast kunna upptäcka verghonan då hon förta gången visar sig, ty då kommer hon närmast och edan endast på längre afstånd. För dem, som ej sett små vargungar, mi åste jag lämna, att de äro nära svarta, och likna mycket må räfungar, med den skillnaden, att vargungen cke har on hvit spets i svansändan, som räfunen har, och när vargungen blir 3 å 4 veckor gam nal, börja hufvud och hals att lysa litet gråaktiga. Tåren äro mycket mjuka och fina, liksom hullhåren å gamla räfvar. SR

30 januari 1845, sida 3

Thumbnail