Aftonbladet – 29 januari 1845, sida 3

mm Mn Öfverstinnans blick ljusnade allt mer och mer; Lindner hade aldrig sett henne sådan; det var för henne en förvandlingsstund, och hennes själs lagfjäril höll på att utveckla sina sammanrynkade vingar; med våld hade puppan blifvit söndersliten, och den ovanda själen darrade på samma gång som den gladde sig åt ljuset. Adolb, sade hon ändtligen, med glänsande ögon, och du Hedda, som står der med sammanknäppta händer, liksom för att bedja Gud om hjelp, och ni Lindner, som sitter här med ss och ser så deltagande, så vänligt på dem som sårat er djupast af alla — och, här sitter jag ensam, ensam bland kärleksrika menniskor — — Men det är ej så svårty, tillade hon, p,jag känner mig lyckligare nu än förr — allt är så klart för mig — det är som jag vaknat ur en dröm, en elak dröm — Adolf, håll af din hustru, föråt din hustru — hon skall bli bättre hädanefter., )fverstinnan lutade sig i gubbens famn. Ja, jag skall hålla af dig, vid Gud! jag skall vålla af dig, sade gubben och slöt henne i sina rmar. Länge suto de gamla i en tyst omarmning, och Iedda lutade sig öfver gruppen, liksom hon läst älsignelsen öfver det gamla återförsonade eller anske rättare först förenade paret. Ändtligen blickade de åler opp och räckte sina vänder mot Lindner. — Goda Lindner,, sade fverstinnan, för detta allt ha vi dig att tacka. Nej, mina vänner,, sade presten — icke mig, tan honomp, tillade han, pekande mot höjden. Ja Gud! sade begge på en gång — pHerre! ack för din tuktan.a (Forts. följer.)