Aftonbladet – 28 januari 1845, sida 2

anlagd af Phenicier eller Carthaginenser, fordom varit en betydande stad — af hvars storhet dock nu ingenting återstår — kommo vi till en vidsträckt dal med frisk grönska, och denna dal ledde oss fram till Almoraimas korkskog. Klostret Almoraima ligger i andra ändan af den vidsträckta skogen; vi hade ej tid att besöka detsamma. Det eger ock ingenting anmärkningsvärdt, utom sin sköna belägenhet; ty det är nästan öde, och be.bos blott af några få personer. När vi passera någon grönskande dal i Sverige, mötes ögat af åt.skillige buskar och trän, såsom al, biörk, en och gran. Så äfven här, men i stället för albuskarne funno vi — Nerium (den der sköna växten, som är våra orangeriers prydnad), myrten, eller vilda I vinrankor, och i stället för björkarne och granarne — korkträn och smärta resliga pinier; alla dessa vildt växande! För att möta nya naturföremål, Itogo vi en annan väg tillbaka, och sedan vi passerat en och annan gärd, omgifven af yppiga växter, såsom cypresser, apelsinoch fikonträd, kommo vi tillbaka till San Roque, der vi på det engelska hotelet intogo en efterlängtad middag, under svalkan af hundraåriga vinrankor. Det åtföljdes af en ganska besynnerlig känsla att färdas ligenom trakter af detta på en gång rika och ändock halfvilda land, der man fir tillryggalägga långa sträckor, utan att blifva varse några tecken GH odling eler till vård om en jordmån, som sväller af bördighet. (Här är ett evigt sorl i gunrummet; jag kan knappt skrifva en felfri meningl) Det behöfves blott alt plantera, och del I växer, så att man kan se och höra, det, såIsom guden Heimdall. Finge jag, som drotiuing IDido, när hon anlade Carthaso, tillegna mig laf detta land ett stycke, blott så stort som jag kunde begränsa med en oxhud — jag skulle Ibli herrskare öfver ett jordiskt paradis: Jag skulle söka upp en dal, der en flod speglar ist faran några af Spaniens sydliga berg, och pi jag deromkring dragit upp en skog af de yppi