Aftonbladet – 27 januari 1845, sida 1

ge Roeskilde-Ständerna voro tillsammans, hände det ändå någon gång att det liksom hände en li ten händelse, men i samma stund församlinger slutade sina göromål, återföll allt i detta lyckligs lugn, som är så nyttigt för monarkiernas välbefinnande cch digestion. De konservative voro si glada öfver välförrättade ärender i Roeskilde, at! de gjorde ett lukulliskt slutgille, der de dansade polka så att huset gungade, och slutligen i skjortärmarna och under högljudd sång följde Orsted hem genom Roeskildes förvånade gator. Oppositionen fick trösta sig med det fackeltåg studenterne gjorde för professor Clausen, vid hans hemkomst till Köpenhamn från Ständerförsamlingen, der han, som president, tillvunnit sig en så hedrände och ovansklig medborgarkrona. Och dermed var allt slut för denna gången. . Pet enda, som sedan dess gifvit ett ögonblickligt afbrott åt det dagligt enahanda i härvarande offentliga lif, är den stora studentfesten den 43 dennes. Ideen till denna fest, hvilken på samma dag blifvit firal vid Skandinaviens fyra universiteter, var, såsom ni torde erinra er, utgången från Christiania och åsyftade ursprungligen att på den gamla julens sista dag bringa Nordens gemensamma stora minnen en högtidlig hyllning, äfvensom alt på samma gång tömma en löftets bägare, för framtiden. Köpenhamns studenter, hvilka i det hela taget äro ett godt stycke mera politiska, än nordens öfriga akademiska ynglingacorpser, hade gifvit sista momentet af denna id den största möjliga utsträckning, och deras fest var sålunda blefven mindre ett litterärt eller vetenskapligt studentgille, än en verklig medborgaredemonstration. Flera af universitetets yngre lärare, äfvensom en del pablicister, tjenstemän, till och med militärer, vilka såsom gamla studenter tillhöra studentförningen, deltogo i högtiden, till hvilken dessutom ;venne bland Köpenhamns mest utmärkta notabiiteter voro inbjudna, nemligen den gamle pastor srundtoig, såsom representant af det gammalnor