Aftonbladet – 25 januari 1845, sida 3

bibehållit hela sin förra snikenhet, och han såldt nu välsignelsen, liksom han fordom sålt hästar för reda penningar. Den gamle redlige Olavus hade åter kommi hem; men han uppträdde ej mera i en försam ling, som andades hat och bitterhet, han slöt sit inne i sin kammare och läste hibeln och gjorde sin efterräkning. Han sökte sanningen, det hade han alltid gjort, fastän han, i sitt hjertas nöd alvisad, förkrossad in i själen af en Guds tjenare på jorden, föll in i förvillelse. Nu började han åter att söka sanningen och läste sin bibel, der han satt ensam i sin lilla kammare. Det klarnade alltmera inför hans förstånd, och då han någongång såg opp ur sin bibel, tyckte han alltid att hans fl: cka i en litt luftig gestalt smålog emot honom och pekade på den heliga boken och hviskade: fortfar! Så fortfor han länge, och allt mera bekymrad blef han öfver sina efterföljares raseri. Hade jag trott, hviskade han vid sig sjell, att det så skulle gå? ... Ack! jag har mycket att afbedja, mycket att lära. En dag trädde en grannhustru in i hans tysta rum. Gubben betraktade henne uppmärksamt, det var så sällan någon kom dit; ty äfven han hörde nu till de förbannades antal — den gudsmannen Jon hade också sina hierarkiska afsigter och tålte ingen medtäflare; — dock fanns der en och annan, som ännu räknade gamle Olavus för en helig man. Gumman var en af dem, och föll gråtande på ni för gubben, som uppreste sig och frågade: Kära mor, hvad gör ni? Faller ni på knä för Nn syndig menniska som jag är: huru skall ni lå göra för Gud? Ack! kärehjertanes Olavus! snyftade gumnan; lägg din hand på mitt hufvud och läs ort mina synder och gör mig ren som ett barn, wvilket ärfva skall Guds rike.n Olavus ryggade tillbaka. Nej, jag kan ej bortaga dina synder — det kan Gud allena genom Jesu förtjenst.