Aftonbladet – 25 januari 1845, sida 3

det inflytande, som en varm tro medför, den m vara falsk eller sann. Vill man öfvertyga mäng den om en osanning, så måste man sjelf var öfvertygad om dess sanning — man måste var sjelf bedragen, för att med lycka kunna bedrag andra. Magistern röjde också snart, att han vill ensam vara den, som gaf aflat eller förbannade och detta öppnade ögonen på de klentrogne. Se dan nu en gång stöten var gilven, måste rörel sen fortgå, äfven sedan kraften icke mera verka de; — tröghetsmomentet verkade, och med oemot ståndlig kraft rörde sig det svänghjul, prestei börjat sätta i rörelse, och : hotade nu att kross honom sjelf. Ty den nye predikanten — Jon, )Guds Jonte som han kallades af folket, och, såsom han sjel sade, en Guds apostel, en ny frälsare af det fall na menniskoslägtet, den ende, som, sedan Kristu sjelf vandrade på jorden, hade en sann him melsk kallelse — vandrade nu genom socknen ocI predikade död och förderf öfver allt hvad preste hette, förbannade Drängstedt som en bedragare och tillställde autodafeer på alla böcker han kun de få tag uti. Drängstedt vågade knapt visa sig och ingen menniska besökte kyrkan, dels af fruk tan för magisterns djeflalära, som hon kallade: till skillnad från Jonshimlalära, dels af fruktar att blifva förföljd, kanske inbränd af det förvilla de folket, som ej skonade sina närmaste, i hlind ifver för Guds ära och hans apostels. sOm det således finnes prester, högre eller lägre, som gynna läseriet derföre, att det skulle bidraga till en hierarkisk maktförökning, så hafv: de ganska illa missräknat sig; de hafva låtit begagna sig till en gångstol åt barnen; men de hafva ej kommit ihåg, att man bortkastar gångstolen, slår omkull honom och föraktar honom, då man tror sig ha krafter sjelf att gå. Folkets fanatism är ett Försynens motgift mot presternes maktbegär; det måste så vara, då man ej vill ha det bättre. Skojar Jon hade, oaktadt sin gudasändning