Aftonbladet – 25 januari 1845, sida 2

het prostinnan aldrig nog kunde berömma. Ser magistern, lilla Lotta kan väfva som Ekenmarks, och jag har sjelf valt mönstret. — Se här en sköld med två lejon och kungens namn inuti och strax bredvid en hjort, och så en sköld igen och så en hjort, hela duken utåt — Lotta ville, bara ha blommor hon, men jag sade: kungens namn kan ingen se för ofta, och så bjorten sen, så konstiga horn han har, alldeles som en buske — är det inte vackert, magister, det är ju för näpet. pJa visst; men Jag nästan håller med mamsell Lolta: blommor hade varit vackrare, sade Lindner, småleende åt gummans smak. Blommor? Åh dem se vi hela året om på marken, och det är så vanligt; hvarenda en välver blommor. Men se här kronan och namnet och allt det der; det vill många skaft till, må magistern tro. Lotta deltog ej mycket i dessa betraktelser, utan såg snarare litet butter ut, och förvandlade sig småningom från en deltagande vän till en bekant, heit enkelt. Lindner var en hederlig man, men hade, som vi veto, ej synnerligt mycken menniskokännedom; deremot hade han den egenheten att alltid bos sig uppsöka felet, då han ej kom öfverens med andra; ty han tänkte ej på, att felet kunde vara deras. Kanske, tänkte han, jag ej varit nog tacksam mot den goda flickan, och sedan han väl kommit på den tanken, fann han snart att så var — han hade ej visat sig uppmärksam: nog, det var klart — och Lotta hade genom sina var kor och sina omsorger förtjenat all hans uppmärksamhet. Han bemödade sig således på allt sätt att visa sin tacksamhet, och som ban slöjdade och ritade bra, låg några dagar derefter en den sköneste väfskyttel på välstolen, en hvit skyttel af lönn, med blomsterteckningar ech prydd med flickans namn. Prostinnan, som på en gång med Lotta fick se den lilla gåfvan, ljusnade betydligt i ansigtet. pSe der, Lotta, det är från Lindner. — Ack! så vackra små rosor och en hel ring af förgät