Aftonbladet – 24 januari 1845, sida 2

sten och frun gingo; men Lotti, som lofvade vara tyst, blef qvar. i Prosten hade verkligen rätt; Lindner: vär i högsta: grad utmattad till följe af den: goda seden många menniskor ha, att under ideliga frågor, om patienten ej är generad eller känner sig utmattad, :prata honom. så. matt: som en. trasa, innan de släppa honom fri från verkningarne af-sin alltuppoffrande vänskap. Det finnes väl ingen sorts vänskapsyttring så malplacerad, som den att göra sjukvisiter .och plåga. den sjuke med goda råd, och ålla dessa ömkliga försök att, som det beter, muntra opp honom: lyckas det, så är den sjuke blott inbilladt sjuk och då behöfs det icke, och om han är. verkligen sjuk, misslyckas välmeningen bestämdt. . Det är .dock ett mode, och mera än en läkare har blifvit tvungen att vara en barbar mot vännerna, för att rådda den sjuke. Fjorton dagår dårefter var Lindner åter uppe — ungdonen och en oförderfvad natur reser sig hastigt som ett spänstigt rör — han hade redan blommor på kinderna; men han satt vidsitt skrifbord djupt eftersinnande. Här är brefvet,, :sade ban sakta vid sig sjell — det låter: otroligt och är dock sannt. Hon lär vara förlofvad med Drängstedt — niåh väl — derföre skall du ej vredgasy Lindner. -Jag strider med mig sjelf ännw, återtog han efter en stunds tystnad; hon har föraktat dig, hon har ansett dig för ovärdig ått få henne det der förärgar mig, ty visst är jag så god somr Drängstedt — men nej, just nu är du sämre, stackars Lindner, du är: fåfäng, derföre förärgar du dig, du fruktar att bli löjlig — men hon fruktar icke att handla