Aftonbladet – 22 januari 1845, sida 3

— Den andra pjesen deremot, en Rondo giocoson, intresserade från början till slut genom den gratiösa och lifliga behandlingen af ett högst intagande motiv. Hr Steins arrangement af friskyttsouvertyren för piano solo kan möjligen göra honom goda tjenster om han företager en resa till provinserna, der man allsicke eller åtminstone ofullkomligt kan få höra denna pjes; här deremot är den en kuriositet af det mest umbärliga slag. Väl veta vi att Liszt söker förvåna med dylika tours de force, men vi veta ock, att en så ädel och sjelfständig talang som hr Steins, endast kan förlora genom att sänka sig till en Liszts därskaper. Ett det lifligaste och tillika välförtjentaste bifall erhöll hr Sack genom sitt ypperliga spel uti den Kummerska Notturnon för violoncell. Kompositionen är i sig sjelf ett vackert och tacksamt konsertnummer och likasom enkom beräknad för hr Sacks ljufva och elegiska stil. En synnerlig förtjenst inlade hr Sack derigenom, att han förstod gifva passagerna samma karakteristiska färg, som rådde i det hela, och sålunda undvek konsertisternas vanliga fel, att utföra dem såsom sjäNösa skolöfningar, främmande för andan uti grundmotiverna. — Den Servais:ska violoncellpjesen, eller Fantasien såsom förattaren kallar den — lucus a non lucendo — ger ;j något högt begrepp om hr Servais talang för kompositionen. Några triviala motiver, hvaribland ett synnerhet utmärker sig genom sin envishet, komma och gå, komma åter, till dess författaren tycker att Iet kan vara nog för ett konsertnummer, och detta ycker han tyvärr ej snart. Hr Sack uppenbarade medlertid äfven här sin talang från en intressant ida, ehuru naturligtvis ej så con amore, som i sitt öregående nummer. Hr Strandberg sjöng tre nya romanser af hr Lindlad; bland dessa voro den första och den tredje — en dagakarls visan, och dödgräfyvaresång — utmärkt rackra; den medlersta, den skeppsbrutne, ej utan antasi, ehuru af mindre klarhet och konseqvens i ormen. Hr Strandberg återgaf sångerna med hela let rena och hjertliga föredrag, som här erfordrales, och skördade derföre enhälligt bifall. I den musikaliska verlden existerar bland mycket nnat äfven en viss liten melodi — ett eko från de talienska mästarne, en smula, som fallit från den ike mannens bord — således, en liten enfaldig meodi, hvars enformiga kretsgång tid efter annan afrytes af ett muntert bocksprång på en violin; detta itbytes dock stundom mot cen drill, och då öfverger nelodien sin kretsgång och drillar med, hvilket allt iter mycket artigt. Hela proceduren kallas enligt rögram: Ariaax med obligat violinaceompaghement, ur operan Duellen af Herold. — Fru Gelhaar, som ar vid röst, ehuru hon ej utan svårighet uppnådde e högre tonerna, sjöng. sin melodi med mycken onstfärdighet, och hr DAubert, som eljest denna fton ej var riktigt vid violin, mankerade henne cke en enda gång med bocksprången och drillerne. —U—