Aftonbladet – 21 januari 1845, sida 1

på landet — det är således en smula inläst hög mod — en smula fåfänga; samma uselhet, son kom mig alt en gång rodna derföre, att min fa är korpral. Fröken Julia kom mig likväl snar alt glömma bort allt — jag vet ej orsaken; mer hon sökte på allt sätt att ställa migi förgrunden Hon har tycke af sin mor: samma blick, samms stolta gestalt; men hon är det oaktadt glad, yr, snart sagdt som ett barn — åh ja, aderton år är också ej betydligt. Hon är sin mors dotter i förra giftet, hon heter Julia Tigerhjärta — ctt srymt namn för en så älskvärd flicka. Ofversten var gammal ungkarl, då han gifte sig med sin nuvarande fru och tog sin brorsdotter Hedda Malmin till sig. Jag har ej något att siga om henne, hon ser rätt bra ut, men är utan känsla, någonting likt en bild, en madonna, vacker alt se på, ingenting vidare. Fröken Julia ville smickra mig, jag fann det lydligt — eller kanske hon för de främmande herrarne ville liksom ursäkta, att hon var så bekant med en som bara är pastorsadjunkt — åter en gissning al min fåfänga, som beständigt hviskar till mig: Lindner, du borde vara något mera är bara adjunkt. — Det är interessant no3, alt så der se in i passionernas urverk och taga reda på hvar felet ligger — ännu litet nötning och di blir det bättre.... Hon talade om skolan — den var mitt verk — om kyrkosången — det var jag som Järt cn mängd socknens barn, qvinnor, män och gubbar alt sjunga i stämmor — hon framställde mig som stiftare af allt det lilla goda, man har i sockner — De främmande herrarne talade mycket med mig — om litteratur: då kom hon fram och