Aftonbladet – 20 januari 1845, sida 2

Ja hr baron, jag kan ej neka dertill. Ja jag vet det, återtog baronen, som liksom samlat hela sin återstående kraft för detta samtal. Nåh väl, hr Lindner. — Jag har varit fattig, min far var en vekhjertad menniska, en god man, som uppoffrade allt på bedragare, vanvårdade sin egendom och lemnade sina barn i elände — ser magistern, jag fick från barndomen ett hat mot detta slägs välgörenhet, som blott är ögonblickets ingifvelse och som blott gäller ett ögonblick — nåh väl — jag gick en motsatt bana, jag blef hvad ni kallar hård, jag skötte min egendom väl, men strängt — jag kände väl ofta nog i början min arfsynd, den der vekliga medömkan, vakna, men jag kufvade den som en man och lyckades. Men, inföll Lindner, barmhertighetens känsla är en Guds ingifvelse. ; Ja visst, hr magister, den likasåväl som kärleken; men vi hafva förnuft för att rätt begagna denna ingifvelse: man kan extravagera i välgörenhet, liksom i kärlek. — Men det var ej detta jag ville säga; jag tänkte alltid: Du skall göra godt för sekler, du skall ej låta hänföra dig af ögonblicket, och för att en gång kunna göra mycket godt — underlät jag att göra htet; det var ju förnuftigt. Ja visst, br baron, förnuftigt, men ej kristligt. Det tillhör icke oss. svaga menniskor att se in i framtiden; vi måste gripa det goda i flygten, eljest få vi ej tillfälle att göra det; vi få ej spara derpå för att göra något stort för framtiden — äfven detta få vi eftersträfva, det kan vara en ädel dröm, som också kan gå i uppfyllelse — men det är dock blott en dröm, det verkliga är ögon