Aftonbladet – 20 januari 1845, sida 1

inbördes testamente; men då bara småskrattade han, som han plägar, och sade: Det är god tid med den saken — den dåraktiga menniskan tror alltid, att hon skall lefva i evighet och tänker aldrig på döden., Jaha, nehej, visserligen, sade prosten. Jag tycker,, återtog friherrinnan öfvertalande, jag tycker att prosten, som alltid stått väl hos Arenrot, kunde kasta fram någon påminnelse om döden: stackars Arenrot behöfver väl betänka det vigtiga steget ur tiden; han har, oss emellan, hvarken bemött sin hustru eller Behandlat: sitt folk som en god man och välmenande husbonde bör. — Ja, herr prosten känner förut hans svagheter, jag kan således tala rent ut, utan att förtala Ärenrot. Nej, visserligen icke; jaha, baronen har allt vamit sträng utaf sig,, stammade prosten, som befann sig mycket illa af förtroendet. Nå, herr prost,, begynte friherrinnan, pnji gör mig till viljes och talar vid Ärenrot). Ja-ha — ne-hej — jo-o — nup, började prosten — det är en kinkig sak, för si — jaha — baronens lynnep. Ni måste bemanna er, ni är hans själasörjare. det är er pligt att säga: beställ om ditt hus, ty du måste dö. Och,. tillade prosten, icke vid lif blifva, Esaie 38 kapitel, första vers. Ja visst, fortfor frun, han kan inte blifva vid lif; han är ju gul sorh ett vax och häftig och orimlig som ett bi. — Prosten går nu straxt in till Årenrot och har honom till att skrifva. Men kanske,, sade prosten undvikande, pkan: ske magister Lindner kunde tala bättre vid honom.