Aftonbladet – 18 januari 1845, sida 2

f sar från landshöfdingeembetet, kom för att upplösa den olagliga samlingen. Det finnes ingenting farligare än att angripa massans fördomar, som, ju dunklare de äro, försvaras med desto blindare raseri. Karlarne beväpnade sig derföre med stakar och stänger, för att handgripligen bevisa renheten af sin tro, en utväg som alltid är den ginaste, då man ej vet hvad man tror, och der hade säkert uppstått ett religionskrig i smått, om icke Olavus höjt sin stämma och ropat: Barn! jag säger eder: intet hufvudhår får röras på den mannens hufvud. Folkhopen stillades och sålunda lyckades det länsmannen att gripa Olavus, som, fast öfvertygad om sin rättfärdiga sak, stolt som en martyr vandrade genom folkhopen, kastande sin glänsande blick mot himlens. . Under det Olavus satt i fängelse, stadnade folkrörelsen alldeles icke vid det första försöket. Der uppstodoe i stället för hohom efterhärmare, som, långt ifrån så fromma som han, och icke såsom han öfvertygade om en himmelsk sändning, prelikade hat i stället för kärlek, förföljelse i stälet för förlåtelse, och förbannade i stället att välsigna. Så ombyltes snart den redlige Olavus församing till ett bittert, hatfullt slägte, som i Guds namn ansåg allt för tillåtet och som, i blind tro på egen renhet, med ilska förföljde en hvar, som länkte annorlunda. Olsboda församling blef en skådeplats för oreda, hat och förföljelse, den ena scenen följde efter den andra och fanatismen, icke mera skonsam, satte sig i respekt hos lagens tjenare.