Aftonbladet – 17 januari 1845, sida 2

— Direktionen för Stockholms läroverk utnämnde i går till de vid stadens gymnasium, lediga teologiska och grekiska lektionerna docenten mag. Millen och collega schole mag. Ekendahl. — Öfverståthållareembetet har i går utfärdat en förklaring rörande, tiden för lykttändningen i hufvudstaden, hvari O.E., anmärkande att så väl ordställningen i Kungörelsen 1749 angående lykttändningen, som den för tändningstiderna upprättade tabell kunnat föranledt dertill, att lyktorne ej tändts vissa aftnar, då månljus varit att förvänta, men ej infunnit sig, förklarat, att gatulyktörne, under nuvarande mörka årstid, räknad till och med den 43 April innevarande år, böra i allmänhet och oberoende af hvad tabellen härom innehåller, antändas hvarje afton vid den tid skymningen ingår, och hållas lysande öf-. ver midnatten till kl. 4, samt att undantag härifrån må ega rum, endåst å de timmar, under den sålunda bestämda lysningstiden, då månan uppkommit öfver horisonten, så att deraf i verkligheten blifvit ljust. I anseende till behofvet at ingångne kontrakters förändring och andra nödiga förberedelser, kommer likväl ansvaret för försummad lyshållning i nu nämnde afseende icke att tillämpas förr än efter den 24 innevarande månad. — Den af herr A. Blanche till Kongl. teatern inlemnade större pjes: Läkaren, dram i fyra akter, är af Kongl. teaterdirektionen antagen. Ledamöterna af den kommitt, som fått sig uppdraget att granska ingifna teaterstycken, hafva enhälligt tillstyrkt uppförandet af ifrågavarande originalpjes, hvilken efter Wilhelm Tell, hvarmed nu som bäst arbetas, kommer under inöfning, och torde kunna vara färdig på scenen mot slutet af nästa månad. FE—E-—— nn FRÖKEN RÖMERS SOIREE. Då vi redan vid ett föregående tillfälle hafva sökt karakterisera fröken R:s konstnärsskap och bestämma halten af hennes talang, så inskränka vi oss för det närvarande endast till en redogörelse för aftonens specialiteter. Repertoiren innefattade 40 nummer (hvaribland ett bestod af 4 serskilda pjeser) och bildade en ganska lyckad sammanställning af hyad både den klassiska och den moderna konstå!dren frambringat skönast — exceptis excipiendis, det förstås: förutan ett par välmenta dårskaper aflöper dock cj gerna någon offentlig musikproduktion. De äro en tribut, som en konsertist anser sig vara skyldig tidens, åhörarnes och sin egen svaghet, och böra vid närvarande tillfälle så mycket mindre kasta någon skugga på konsertgifvarinnan, som det goda var i väsendtlig mån öfvervägande. En hvar. som naturen ihågkommit med en gnista fantasi, mäste utan tvifvel hänföras af de romantiska och tillika grandiosa tonbilder, som Beethovens genius framtrollat i den stora Dubbeisonaten i A för piano och violin. Visserligen erfordras, utom teknisk utbildning, en rikt begåfvad ande, en kraft, mera inän extensiv, för att med fullkomlig sanning återgifva allegrots stormiga lidelser, andantets klara, 0lympiska lugn, finalets lifliga, stundom humoristiska tankeföljder! Man torde endast af få konstnärer i verlden kunna vänta detta — och hvad fröken R:s föredrag af denna komposition beträffar, så mäste man åtminstone erkänna, att det röjer ett artistiskt studium, ån energisk uppfattning deraf, om vi afräkna ett par momenter, der konsertvirtuosen framträdde uti en något för stark dager. Hr Randel utförde violinpartiet på ett. sätt, hvilket, såsom vanligt; ådagalade denne konstnärs utmärkta. musikaliska intelligens. Ensemblen var god. Kongsertgifvarinnan gaf äfven en klaverkompositon, benämnd: Les Sauts, af Kullak — ett fingerraseri af det mest befängda slag. Någon harmoni, utom den mest vanliga, ville naturligtvis icke trifvas i detta kaos, och så snart en melodi försökte att uppresa hufvudet, blef den genast fördränkt af en brusande rulad, och då de halsbrytande svårigheterna dessutom tycktes öfverstiga konsertgifvarinnans eljest Visst ej klena förmåga, så lät det hela som en temligen animerad debatt mellan kompositören och exekutrisen, hvarvid man sade hvarandra rätt bäska sanningar. Äfven med: den Liszt:ska Lucie-fantasien hade konsertgifvarinnan gjort klokast i att ej befatta sig; utom på titelbladet fanns här visserligen icke någon fantasin, men väl ett så stymparmässigt sammanfösande af meningslösa passager, att hr hofrädets, kapellmästarens och riddarens stora behofafen grundlig kurs uti kompositionen ej längre låter misskänna sig. — Fröken Römer utförde denna i tekniskt afseende svåra pjes på ett berömvärdt sätt. I utförandet af Mendelsohns Fröhlingslied träffade fröken Römer ganska lyckligt det friska, naivs uttrycket uti denna intagande tondikt; den Venetianska gondolsångens ljufva svärmiska karakter had deremot erfordrat en mera idealisk uppfattning. — na a RE a TA RR AA kr