Aftonbladet – 16 januari 1845, sida 1

namras. När magister Zipselander flyttade cc magister Drängstedt kom i hans ställe, blef såle es församlingen på en gång väckt genom han Idiga slägga, ty lagsens hammare är blott e cksak emot den han förde. Magisterns dystra ansigte, de skeft blickand ögonen, det okammade stripiga kåret och han ånga figur, gaf konom något ovanligt, som fängs lade uppmärksamheten, och den stränghet, me hvilken han predikade, de vilda anfall mot all hvad han ansåg syndigt och Gud misshagligt, son näsian innefattade allt utom bön, sång, ånger oci tårar, uppväckte mera fruktan än kärlek, mej illika denna egna sinnesstämning, detta slags tjus ning, som höjden af fasa alltid har med sig. Ma sistern sökte, genom hvilka medel som helst, at frammana tro och bättring, han ville göra det hast och använde som uppvärmningsmedel fö det frusna menniskobjertat fasans e!dbrand, ho telserna med helfvetet och evig pina, i ställe för att låta kärlekens sol, Guds eviga kärlek til sina barn, framlocka trons och hoppets blommo på hjertats grund. Det finnes mången, som, stället att väcka Gudsfruktan, predikar djefvuls fruktan såsom vilkoret för den evigalycksalighe ten, liksom någon ännu blifvit bältre al frukta för straff. Derigenom frambringas blott en ar tificiel dygd, ettkonstgjordt himmelskt sinne, son lika mycket skiljer sig från det sanna kristliga som en arltificiel blomma från en naturlig — färg, form, allt är detsamma, endast lifvet felas Magister Drängstedt, i sin egenskap afsträng lag predikant, hade isynnerhet gjort sig sjelf reda fö alla de straff, som hotade syndare, och kände to pografien af de eviga tortyrrummen i helfvete