Aftonbladet – 15 januari 1845, sida 2

Jaha, jaha, det är visst ömkligtv, yttrade baronen med ett kallt satiriskt löje kring munnen, ;men herr -magistern-börsätta sig i mitt ställe, för att bedöma om jag kan hjelpa alla; jag har fattat som princip, att den som arbetar, framför alla andra bör ha hjelp, och magislern finner således, alt jag CJ kan — fastän Gud skall veta att jag vill — hjelpa alla enkor och barn. Magistern har rätt, det är mycket rörande; men en man bör icke låta förleda sig af sitt hjerta, han bör beräkna allt, och lära sig alt göra så mycket godt, med så liten kostnad som möjligt — och framför allt välja sådana föremål för sin menniskokärlek, som förtjena det. . Men herr baron,, återtog presten, Anders 1 Sans souci var en duglig arbetare; för hans skull, herr baron! . Herr magister! jag sitter högt värde på heir magisterns ädla tendens; tro mig, Jag är långt ifrån hård, jag är tvertom vek som ett vax — jag skall öfverlägga med inspektoren om den saken — jag skall hjelpa enkan, om jag kan. Fjorton dagar derefter kom Anderss enka med barnen vandrande vägen fram till prestgården: de voro uppsagda och utfösta från torpet. Påföljande söndag predikade Lindner öfver tex ten: Om Phariseernes rättfärdighel, och vidrörde då dem, hvilkas vandel står i rak motsats mot den lära de bekänna, som hyckla barmhertighet och fromhet, men handia obarmhertigt och utan medlidande. i: ee Baron Ärenrot, som efter vana satt 1 sin egen, med Arenrotska vapnet utsirade, kyrkstol, fann sig träffad af prestens ord och bugade sig djupt ner, då välsignelsen lästes: (Foits. följer.) ——— — — Hvilken vettenskap ärnar ni alt studera? frågade den namnkunnige Olarius: en yngling, som inställde sig hos honom för att bliintagen vid universitetet. — Jag är theolog, svarade den sökande.-— Jaså, och jag studerar theologien, svarade Olarius,