Aftonbladet – 15 januari 1845, sida 2

Barnen gnuggade sig i ögonen och grepo med begärlighet de medförda rariteterna. Lipdner lutade sig öfver sängen. Den döende andades tungt, afbrutet; han tycktes vara sanslös. Presten bad, oeh hustrun sammanknäppte tyst sina händer och deltog med sina tankar i hans bön, Derutle från ängen hördes harpans toner klinga genom aftenluften, och friherrinnans röst, som fordom kanske varit vacker, men nu tycktes nägås hvass, hördes klart ljuda; hon sjöng: i Lefva, tränga och dö bjuder oss ödets lag. sälhet, är du en dröm, gäckande känslors dröm, eller är du en biid af sa.na kommande himlars ro? vAck, suckade den döendep, under det sången klingade, det är himlens harpor; men då friherrinnan derute sjöng — ,eller är du en bild af sanna kommande himlars rop, sade presten, som hållit sin hand på den sjukes bröst: Det är slut, hjertat har stannat — han behöfver ej mera göra den frågan. Det var en tafla, ett sammandrag af menniskolifvet inom den trånga ramen af en äng; en döende far, en gråtande hustru, ett par. barn, som ej anade något, utan gladde sig åt några skorpor och derbredvid ett älskande par, som målade sig en gyllene framtid, och allt kringdallradt och insyvept i harpotoner, sång, skratt, kärlek, sorg, få fånga och löje — och slutet på allt — döden — allt fanns färdigt och stod lefvande på taflan IMen stället Kette Sans souci. Om aftonen innan sällskapet skiljdes från Sko I ningslösa, frambar Lindner den anförtrodde tolf skillingen till baronen, som blott smålog åt de! stackars Anders i Sans souci, som var så sam Ivetsgrann. Det var en beskedlig karl, sade ba Ironen, det berömmet kan jag gifva honom. Jag vå tlrade Lindner, be att herr ba: ronen ssenkan och barnen, de hungr