Aftonbladet – 15 januari 1845, sida 2

att densamma utgjorde 40 millioner, deraf 5 millioner borde bestå i lätt realisabla papper. . I förbigäende vill jag anmärka, att denna föreskrift om hvad som skall utgöra grundfonden är ocgentlig och hvilar på ett oklart begrepp: ty grundfond är ingenting äannat än öfverskottet af behållningen, och då denna behållning består af fasta och lösa panter, skuldebref, silfver, m. m., så kan hvilken del som helst häraf hänföras till öfverskottet. Detta beror på huru man räknar. Rättast hade väl således varit, att uttrycka sig bestämdt och säga, att så och så mycket skall banken alltid hafva disponibelt af sina tillgångar. Men för att återkomma till den så kallade grundfonden och dess föreslagna ökning, så tror jag, att, såsom en ätgärd till bankens säkerhet, tjenar denna ökning till föga eller intet, och i andra afseenden är den skadlg. Den enda nytta, som banken deraf skulle kunna hemta för sitt bestånd, kan aldrig vara någon annan än den indirekta, att dess kredit derigerom skulle stärkas i allmänna opinionen; ty direkt utöfvar den ingen verkan på bankens förmåga att uppfylla sin första förbindelse, d. ä. att vexla med silfver. Först om banken kommer på obestånd och cn utredning skail ske, då först blir grundfonden behöflig; ty vid en forcerad realisering skulle Jätt kunna bända, att tillgångarna ej uppginge till sitt beräknade och verkliga värde, och ett deficit skulle således uppstå, om intet öfverskott, d. v. s. ingen grundfond fanns. — Men allt hvad grundfonden innehåller utöfver detta behof, tjenar till intet, och banken kan, med 400 millioners öfverskjutande fordringar, likafullt spela bankrutt, om don ieke äger silfver för sitt vexlingsbehof. Hvad som garanterar bankens säkerhet, är således icke stora momineilla tillgångar, utan dessa tillgängars egenskap att när som helst, vid förefatlande behof, kunna förvandlas i silfver, och det som blifvit föreslaget i deama syftning verkar således direkte till målet, ehuru jag betviffar att Utskottet varit särdeles lyckligt i sättet att realisera denna ide. Genom att mobilisera sina tillgångar, vinner banken dessutom: förmåga att, wan fara för sitt eget beständ, vid de tillfällen då näringarna lid af en temporär sla, nasion, komma dem vin hjelp, och detta bör den göra, äfven om dertill skulle behöfsa tillgripas uwultima ratio, eller skuldsättning. Mer jag uppcepar det ännu en gäng, också endast under bestämd förutsättning, att förlägenheten ore tillfällig, och hjälpen verkade gedt, icke blott för ögonSlicket, utan för framtiden, skulle. jag våga tillstyrka en sådan ätgärdi Härvid möter likväl en stor svårighes Huru skotå dessa förhållanden kunna bedömas; och hvem skall Sedöma dem? Naturligtvis bankostyrvisen; men dess grundlagsenliga sammansättning är olyckligtvis så beskaffad, att jag måste bekänna , att jag dertill anser den föga qvalificerad. Och likväl ingriper behandängen af dessa: frågor djnpt i bäde bankens och hela samhällets välgång! — Förhållandet är bedröfligt, men då inger anpan utväg finnes, måste man tiils vidare låta desvid bero, och hoppas på det bästa. Enär Ridd. och Adeln na: icke kommer att fatta magra beslut, anser jag hvarken nödigt ingå i en vidtyftig detaljzranskning a? Utskottetss betänkande, eller att framställa mina meningar i alla dess delar under formen af positiva yrkanden, helst Hrr elckterers förtroende (mer smickrande är kärkormmet) beredt mig. tillfälle att framdådles inom Utskottet förfäkta mina åsigter. Så till vida, Vill jag likväl resumera mitt fragmentariska vttrande, att: jag säsorm dess resultat fsamstätller den bestämda förklaringen: att Bankens och reatisationceas orubbiigabestånd går ramför allt. Nationens ära och redlighet stå i pant derför. Visserligen böra också landets näringar sorgfälligt vårdas, eeh vid kritiska tillfällen på ett förständigt sätt understödjas, men i allmänhet gäller det: dock som regel att de msåste gå sin egen väg och. kämpa sina egma strider. Denaa. nödvändiga sanning måste dd sjelfve inse och lägga väl på hjertat, ty derpå hvilar deras beständ oåhs trefaad för framtiden. Jag hyser också den förhoppning, att när det gäller ett sådant mål, som att icke åter belasta värt. gamla langimed skammen af en ny nationalbankrutt, så skall här finnas nog ståndaktighet, försakelse och fosterlandskärlek, för alt feda: dessa strider till en god: utgång.