Aftonbladet – 15 januari 1845, sida 2

knappt tusen alnar frås öfverflödet, som utdelas af en känslöfull menniska. . Mot aftonen, då solen dragit sig mot vestex och en behaglig vind fläktade gemom träden, begaf sig baronens med hela sitt sällskap till ängen vid Sans souci. Friherrinnans harpa oeh nödiga förfriskningar voro redan der; då sällskapet anlände till stället och lägrade sig i gräset. Äfven här var det öfverflöd, blott femtio steg från kojan, der husfadren kämpade med döden. Då teet kringbjöds, smög Lindner så mycket skorpor och rån han kunde taga för sig i sina fickor och gick sedan, obemärkt af alla, till kojan. Här i det gröna hade herrar och damer spridt sig omkring, för att rigtigt på frihandinandas den rena landtluften, och vid klippväggen, ej långt från kojan, hade ett nyförlofvadt par satt sig på den mjuka mossan. Det var en ung skön flicka, som fästade sin blick på en ung man, hvilken liksom inspiferad talade — om kärlek och tro, och sällheten och en himmel på jorden. Lindner skyndade förbi och inträdde snart i kojan. Det var redan skumt derinne; ty träden utanför skuggade för fönstret och solen var redan bakom det Inärbelägna berget. Det var tyst, blott ett doft Imummel hördes bredvid sängen; det var hustrun, som knäfallit der och läste böner öfver den kämIpande. Då presten sakta vidrörde hennes axel, -Isprang hon upp och såg förundrad på honom — IJaså, det är magistern! Ja, Ser magistern, ÅnI ders drar nu snart det sista andedraget; jag läg och bad för hans salighet —: stackars barn ock stackars jag Nu började bon snyfta. Hvar äro barnen?, frågade Lindner, och dro; opp sina hålvor. De sofva der borta, stackars små; de först: icke bältre, magister, — Ack se skorporna, de f!skall glädja dem — stackars barn, de hafva e rått annat i dag än den smula potatis, magister! såg. — Vakna Pelle och du Stina, se här är ra a ra SKkOrpPOT.N