Aftonbladet – 11 januari 1845, sida 1

stundom rätt onosliga figurer; det händer med dem, att de arbeta invita Minerva, och både de och lärarne tro; att de äro lärda och skickliga i samma mån; som de taga uti som dagakarlar och gå på i grammatikan som i ett stenröse. Deremot, då utanlexperioden är förbi och det sannt vetenskapliga, det som beror på egen uppfattning, kommer i fråga: då förmå de icke att, med hela hästkraften af sin flit, få tag i en enda af dessa luftiga, himmelska väsenden, hvilka, liksom solstrålen, dallra för deras öga: dessa ideer, som genomkorsa vetandets rymder och upplysa verlden; de stå der med sin skolkunskap i samma belägenhet, som en dalkarl med sin photstång och sin spade; i händelse han skulle dHäggas att undersöka ljusets natur och färgbrytningen -genomr prismat. Man ser derföre, att de ler snälla gossarne, som besländigt få premier skolan och gymnasium, ofta nog sedan blifva råa, okunniga och tanklösa män, då de ej mera sysselsätta sig med: grafarbete, och deras fordna rykte samt lärarnås beröm tjena till ingenting annat, än alt uppjaga deras förakt för allt det ler småplocket, som de med sina klumpiga fingrar ej kan få tag uti, och att ännu mer stärka lem i den tron, att tiden är ond; att den är en ufgrundstid, full af verldslig och syndig lärdom, som det är deras pligt att bekämpa, med plumpheter eller-sjellva sina näfvar,, om det så skulle ithära. Å 5 Magister Drängsted( var just en sådan yngling; berömd för flit och. snällhet i. skolan och gymhasium, för flit och dumhet vid akademien och edan i allmänna lifvet bedömd — huru, det få (TA