Aftonbladet – 10 januari 1845, sida 2

väl känner, att i England åtgår hälften af statsbidragen endast till betalande af räntan på statsskulden ; hälften af hvarje Engelsmans beskattning är således anslagen endast att betala för en lycka, som jag åtminstone ej Kan se hvari den. egentligen består, då kapitalet, för hvars ränta denna skatt nu erläg 8ges, redan.längesedan är förtärdt, och jag frågar då, om lyckan kan vara så serdeles stor, att den uppväger den ofantliga olägenheten af denna ökade: beskattning. Hvad man vet är, att nästan alla utmärktare författare ifinansernä och statshöshållningen utan undantag ingalunda högt prisat denna Englands lycka att haffa ch sådan statsskuld, och att de tyertom yrka, att all skuldsättning måtte i möjligaste mån undvikas för framtiden. Hvad Frankrike beträffar har det, som jag vill minnas, i detta ögonblicken statsskuld af. 4,200 millioner francs och lärer nu vara på vägen att upptaga ett nytt: lån på 300 millioner; efter 4 proc. blir årliga räntan på denna skuldmassa 60 millioner, så att hvarje Fransman, qvinnor och barn icke undantagne, måste betala nära 2 francs om året endast till betäckande af räntan på denna statsskuld, Detta är ungefärligen dubbelt så mycket som här: betalas i skyddsafgift och mantalspenningar; och jag: hemställer, äfven i händelse somliga derpå kunde samla förmögenhet, om det ligger någon lycksalighet uti, att nationen så hårdt beskattas. Den värde talaren, som under f.: m. plenum lagt så mycken vigt på bildandet af ett fondsystem hos oss, har sjelf för några plenidagar sedan gjort en målning af franska folkets belägenhet, så ryslig, att man knappast inom dessa murar hört något dermed jemförligt, och jag undrar med anledning deraf, och under förutsättning att målningen ej skulle vara, såsom jag vill. påstå, mycket öfverdrifven, om ej skuldsättningssystemet -har. någon del i det förhållande, som han skildrat. I afseende på fråganl. om lånerörelsens skiljande ifrån banken och des; öfverlemnande till riksgäldskontoret, mäste jag der. emot till alla delar Törenä mig med hr Rosenblad, som just förekommit mig i det argument jag ville iramställa, att detta skiljande; af bankens olika rörelser i tvenne bestämda delar redan är till en viss grad verkställdt, och ytterligare kan verkställas, utan att man behöfver öfverlemna den egentliga bankrörelsen till en annan myndighet, hvars befattning egentligen är för en sådan rörelse fremmande. Jag vill icke trötta R. och A. med uppläsning af något vidare ur sir Robert Peels tal, men eljest kunde man finnå af: hvad han i denna omständighet serskildt yttrat, det hans mening icke varit att öfverlemna engelska bankens lånerörelse: till en för densamma fremmande direktion, utan blott att deraf göra ett serskildt departement. Jag vill. således icke längre uppehålla mig vid denna del af frågan och skall icke heller länge trötta Ridd. och Adeln med att ingå i frågan om privatbankerna, alldenstuand densamma förekommer till öfverläggning framdeles; men-jag vill blott i detta afseende nämna, att jag ingalunda är ibland dem, som hata dessa banker, eller tror att de göra något ondt, utan tvertom, att de genom sin tillvaro åstadkommit stora fördelar för landsorterne, hvaremot jag äfven tror att Riksens Ständer både äro skyldige och berättigade, att när nuvarande privatbankers oktroyer löpa till ända och vid meddelande af nya, nämnde banker ej måtte lemnas i det skick hvaruti de sig nu befinna, utan att deras reglementen i afseende på sedelutgifningen måtte förändras. Jag utber mig istället att ännu få fästa mig vid några af de serskilda punkter, som af en föregående talare blifvit vidrörde. Frih. Palmstjerna har neml. sagt, att hypotheksföreningar icke böra grundas på utländska lån, utan på inhemska kapitaler: detta var ett ganska angenämt och kärkommet yttrande att höra från hr friherrens sida; men jag fruktar; likväl, att om man med dessa föreningars bildande ämnar dröja intill dess att inhemska privata kapitaler i tillfäcklig mängd dertill erbjudas, så får mam också vänta, ty det är klart, att innan hypotheksföreningar då kunna komma till stånd, måste den inhemska penningeräntan hafva sjunkit I ned till 4 eller. 4!;: procent, och detta lärer väl knappast inträffa i vår tid. Frih: har ytterligare sagt, att bankens sedlar kunna ersätta privatbankernes, utan någon: serskild fond: häruti tror jag en förvillelse ligga, ty man bör ihågkomma, att privatbankerne hafva en kontant fond äfven af bankosedlar, hvarmed de kunna inlösa sina egna. Om Riksbanken ersätter dessa blott derigenom, att den släpper ut så mycket mera sedlar, som privatbanIkernas nu utgöra, måste det finnas en fond dertill i samma förhållande, så framt icke just den olägenhet af en för stor sedelstock och silfyrets utvandrande ur banken skall uppstå, som Utskottet nu velat göra till sitt förnämsta syfemål att förekomrha. Serskildt torde uppmärksamheten böra fästas på en omständighet, som Utskottet icke vidrört, men hvarom det troligen kommer att yttra sig, i frågan om handelsdiskonten, neml. på nödvändigheten att reverser der må kunna diskonteras i stället för att hypothiseras, det vill säga, att diskonten sjelf indrifyver -hypothekerna, och låntagaren ej behöfver vara försedd med serskild kassa för deras infriande: Det är klart, -att om ej. denna förändring vidtages; så kunna aldrig inrikes vexlar under nuvarande förhållanden ämnde diskontbelänas. Det: måste neml. alltid ställas så till, att det dokument som man belånar är förfallet ett par dagar före låntagarens egen förbindelse. Om då handelsdiskonten indrefreversen, så kunde det lätt hända, att vexelrätten, för densämma gick förlorad. förrän låntagarens förskrifning vore förfallen, och det blefve en förlust. som skulle göra belåningen af vexlar omöjlig. Jag anhåller att detta mitt yttrande må få åtfölja den återremiss af detta betänkande, som Ståndet förmodligen kommer att besluta. —— I Diskussioner i Bondeståndet öfver Stats-Utskottets utlåtande M 39, angående regleringen af sjette hufvudtiteln. (SLat från 4 5) Nils Strindlund från wWesternorrlands län: ville