Aftonbladet – 9 januari 1845, sida 3

Det är lätt att förstå, hvilket ofördelaktigt intryck en dylik massa: beskyllningar, framställda med assuransen af; trosartiklar, borde göra på hvar och en ;som icke gifvit sig tid eller tålamod till det visserligen icke så litet mödosamma arbetet att granska förslaget punkt för punkt och dess motiver likaså, och sammaledes äfven de inkast som blifvit gjorda. deremot, .sofrade från utropen och de af passionen eller sofisteriet: dikterade fraserna. Sedan; doktorn sålunda. expedierat förslaget och dogmatiskt förkunnat dess fel, kommer han ändtligen till det som vid en deduktion (och icke en oration)-skulle. utgjort början, nemligen undersökningen af det gamla representationssystemet, som är i fråga att förändras. Öfver detta gamla lemnar han: ett: kort loftal, till motsats mot den nyss afslutade långa filippiken mot det nya. : Men som han : här ej har några dogmer, några trosartiklar ur Biet, att begagna till vägledning, inskränka sig de aforistika loforden till uttrycken af hans egna känslor eller åsigter; Jag känner, heter det, olyckor, som öfvergått Sverge, men jag känner icke att de fyra Stånden, såsom Stånd, varit vållande till dessa: . Jag känner tvärtom att när hos ett Stånd: någon öfvervigt (?) låtit förspörja sig, så har ett: af .de andra eller alla de andre icke varit sene. att åstadkomma en nyttig (?) motvigt. Jag känner således(?) att den Svenska staten har både adelsman och prest, både borgare och bonde, just i egenskap af represeutanter att tacpka för rätt mycket, nämligen för sitt bestånd, och jag skulle kunna, om detta. rum dertill vore rätta stället.(?), belägga detta yttrande med bevis ur:hela (?) vår historia, hvari den sista tinden; för att; ej:säga: den närvarande, skulle kunna(?) anföras: såsom mycket upplysande. Hvad deremot eländet och: förderfvet beträffar, så tillstår jag, att jag icke känner det., — — Jag har tagit mig friheten att med frågetecken eller särskild stil utmärka vissa strofer och ord al detta .orakelspråk, i hvilket doktor Reuterdahl uppträder såsom kännare eller icke kännare af det land och den statsförfattning, hvaröfver den nuvarande representationsformen skaffat honom tillfälle att omrösta och besluta. I fall man behagade blicka tillbaka på frågetecknen, och vid hvart och ett efterforska den föregående satsens tydlighet, eller följdrigtighet, eller sänning, så skulle det vara interessant att få höra hvilket omdöme en person, begåfvad med någorlunda ordnad tankeförmåga och någon kännedom af våra häfder, skulle fälla. derom; han må för öfrigt tillhöra hvilket parti som helst. I öfvertygelse att mängden af mina medborgare icke sakna dessa requisita för domslutet, afhåller jag mig att tillägga huru vi, här i landsorten, betrakta denna del af doktor Reuterdahls rethöriska konst. — Efter detta doktörns försök att demonstrera någonting alldeles på egen hand och utan biträde af oratoris! a figurer, inkommer han fullständigt på metaforernas område, och förliknar Sveriges pånyttfödelse genom en representationsförbättring, med de medicinska försöken, hvarom sagan förmäler, att föryngra gammäålt folk, genom: att i deras ådror intappa ungt folks blod. Det är, som hvar man torde finna, en för närvarande fråga utsökt klar och träffande. bild; med undantag blott af gubben som skall föryngras, blodet som skall förflyttas, och ungdomen som skall åder!åtas för den gamles räkning: till hvilket allt, i besagde fråga, icke finnes någon motsvarighet. — Herr doktorn har slutligen ej trott sig böra lemna alldeles å sido våra opinionsyttringar här i landsorten. Han ordar ganska artigt och förekommande om folkets röst och om skyldigheten att uppoffra enskilda förmåner till folkets fromma; men slutet blir imedlertid att den nu uttryckta opinionen är en förvillelse. Afven denna sats följes icke med mera försök till dess ådagaläggande, än alla de föregående. Sådan ha vi i vår ort funnit doktor Rcuterdahls oration, så berömd och åberopad som ett mönster för hans 44 medkämpar. För att sätta de läsare; som af tycke eller tvång varit prenumeranter på Svenska Biet, skyndsamt i tillfälle att döma öfver vårt omdöme, tillägger jag blott att orationen återfinnes i nyssnämnda tidnings sista årgång, J 199, Efter denna inledning skall jag i mitt nästa bref något närmare skärskåda de öfrige talärnes anföranden.