Aftonbladet – 9 januari 1845, sida 2

Ståndet genom sina elektorer äger frihet att i Utskottet invälja de ledamöter, dem godt synes. Hr Lagergren: För nära 3000 år sedan lefde vid Nilens stränder ett folk med sällsamma seder och inrättningar, hvilket efterlemnat oförgängliga monumenter i byggnadskonst, men af hvars nationliga lif endast några spridda minnen, utan alla individuella qvarlefvor återstå. Hos detta folk, med en besynnerlig statsförfattning, skall, enligt sagorna, hafva varit sed, att då maktens högsta och oinskränkta innehafyare — konungen eller öfverste presten — afledo, organiserades en högtidlig domstol, som hade att döma öfver den framfarne herrskarens lefnad. Man insåg likväl redan å denna tid att en sådan förhandling skulle blifva utan betydelse, om den döde-saknade försvarare, att föra hans talan. Man anställde en åklagare, som talade å det allmännas väghär, man anskaffade en försvarare, och i pyramidernes underjordiska våningar blefvo inför dödsdomstolen den bortgångnes gerningar ånyo framställda; han anklagades och försvarades. Öfver hans lefnad och hans maktutöfning föll slutligen domen, efter hvilken likbegängelsens heder bestämdes. — Vi hafva i dessa dagar upplefvat något, som nära nog syftat till en likhet med denna sällsamma egyptiska rättegång. Jag menar ej härmed föremålet för det tal, vi i afton ha hört, ty det rörer ett ämne, som med denna triviala bild icke kan illustreras, utan jag menar dem bland KonstitutionsUtskottets anmärkningar, som — jag bekänner det, till min häpnad och förväning — varit riktade emot en genom döden redan bortgången hög embetsman. Jag kan ej dela den talares åsigt, sem under dagens diskussion trott sig finna, att KonstitutionsUtskottets anmärkningar företrädesvis blifvit måttade åt de döda eller de afgångna. Ödet, som leker med menniskans planer, ödet har, efter hvad vi alla veta, genom den blinda lotten, den förseglade sedeln, så förfogat, att tillvitelserna kommit att drabba mera de afträdda och bland dem en genom döden redan bortkallad rådgifvare, än de Iefyande och verklige innehafvarne af makten. Men denna ängsliga noggrannhet hos KonstitutionsUtskottet, att icke desto mindre framföra anmärkningarne, kan jag icke gilla. De vapen till värn för undersåtarnes frihet och rättigheter, som våra grundlagar lagt i KonstitutionsUtskottets hand; böra aldrig brukas för ringa ändamål. Kunde Utskottet icke utur statsrådets protokoll eller andra handlingar hemta anledningar till allmängiltigare klander, till vigtigare och allvarligare anmärkningar, än de nu framställde, så hade utskottet isanning gjort bättre, och sorgfälligare bevarat grundlagens värdighet samt helgden af sitt eget kall, om-det följt exemplet af fordna riksdagars Konstitutionsutskott,som, ehuru de ansett att, i fråga om de mångfaldige regeringsärenderne, en och annan anledning till anmärkning, en och annan afvikelse kunnat ega rum, likväl förklarat dem icke vara af den allvarsamma eller maktpåliggande beskaffenhet, att de borde till påföljd efter 407-8 Regeringsformen hos Rikets. Ständer anmälas. Också har diskussionen nu på eftermiddagen alldeles halkat förbi dessa anmärkningspunkter. Man har ej en gång ansett dem löna mödan af en pröfning. Men i stället har man öfvergått till den del af Utskottets memorial, deri klander af en annan art förekommer, deri Utskottet, för första gången inom tidehvarfvet för vårt konstitutionella statsskick, tillåtit sig, att i strid med grundlagens bokstafliga innehåll, för Rikets Ständer klandrande framställa Konungens i Statsrådet :och efter dess hörande, men emot rådgifvarnes tillstyrkan, fattade beslut. Uti 4 S Regeringsformen stadgas att: Konungen eger at! allena styra riket på det sätt denna regeringsform föreskrifyver; och vidare uti 9 8 att: Uti alla mål — — — allena besluta,. Helgden och vigten af dessa ord har utskottet genom dess berörde förfarande sökt undergräfva. Ett sådant förfarande förutsätter påtagligen ett begär till inskränkning i Konungens rätt att allena styra riket; det sätter i fråga Konungens rätt att efter egen pröfning fatta beslut i regeringsärenderne. Jag påstår att denna åsigt a! vår statsförfattning är vädlig för samhällets väl, ej allenast såsom stridande mot grundlagens bud, utan ock med hänseende till de anspråk den uttalar elier antyder. Mine herrar! samma lära hafva vi funnit yrkad under den så kallade frihetstiden, då Konungens rådgifvare röstade med honom och hans högg underskrift slutligen ersattes med en namnstämpel Vi hafva sett, hurusom förvillelsen i begreppen då förde riket till branten af den nesligaste undergång, huru den ledde till förlusten af nationens frihet; medan konungamakten ryckte till sig en omätlig öfvervigt. Likasom för att framkalla dessa slutsatser, hafva vi hört en talare, då han nyss utur utskottets memorial uppläste nägra förmenta anmärkningar emot förra regeringen, företaga sig att för 2:a eller 3:e gången lemna cen skildring af framlidne Konungens regeringstid. Jag är långt ifrån att tillskrifya denna nitälskan oädla motiver; jag är deremot full öfvertygad om uppriktigheten af:denne talares afsig! och önskan, att genom den framställning han, eftei sina åsigter gjort af de möjliga misstagen och felstegen i det framfarna, endast söka gifva någon ledning åt det närvarande. Med denna lofliga afsigt had dock bordt förenas en stor varsamhet i omdöme oct frånvaron af all bitterhet, — med få ord — der strängaste rättvisa hade bordt iakttagas. Om så hade skett, hade jag icke ånyo deremot uppträdt, ehvac som än kan sägas emot grundlagsenligheten. Er förtjenst, hvarpå talarens yttrande, serdeles mot slu tet, syntes göra anspråk, måste jag dock frånkänn: detsamma, och det är modets förtjenst. Mine her rar! Det behöfyves icke något mod för atti vår klanderlystna tid framföra klander. Ett ojemförligt störr mod fordras, för att i trots af tidslynnet uppträd: till försvar för makten, då grundsatserne det ålägga Jag tror, att man icke bordt på dettarum tillåta sig ett ohejdadt klander af förra regeringen. Jag säge på detta rum — ty ingen dess förtroende embetsmar har här plats, — ingen enda af Ståndets ledamöte är, endast genom sin ställning eller sina officiel: åligganden, förpligtad att här uppträda till Regerin