Aftonbladet – 9 januari 1845, sida 2

man gör med apelsiner, för att låta dem mogna efteråt — eller ruttna. En prest med både kunskaper och talang har nyligen begärt, att prestkursen skulle skärpas, emedan eljest presterskapets anseende oåterkalleligen måste falla; men man kan ej gerna öka besväret och kostnaderna, om man också ej vill öka utsigterna. Så länge den unge prestens framtid ej lofvar annat än beroende, och en aflöning, som knappt räcker till beklädnaden för året, så länge, med ett ord, adjunkterne, ,de tjenande bröderne, på hvilka man kastar nästan hela mödan af det presterliga kallet, utan att gifva dem motsvarande belöning, ej fått förhöjda löner och en fastare ställning, oberoende af enskilda personers nycker, så länge kan man också icke öka mängden af deras studier, emedan prestbrist deraf skulle bli en följd. Man kan ej tvinga någon att bli prest, fastän man kan hålla den, som blifvit det, i ett beständigt beroende; och vore prestkursen lika svår som någon annan, skulle ganska få försöka den hopplösaste bana af alla. De så kallade lärda förtjensterne göra den egentliga prestens bana trängre och mera hopplös, än den skulle vara, om ej den verldsliga lärdomen skulle belönas med andliga brödstycken, och ytterst sällan får en verklig prest de bättre, emedan han när som helst utestänges af någon lärd man, som, ett tu tre, låter prestviga sig — ett uttryck i vårt språk som bevisar, huru liten vigt man egentligen lägger på saken. Språkbruket ger ofta klaven till ett folks, en tids. innersta, ännu outtryckta tanke. (Forts. följer.)