Aftonbladet – 7 januari 1845, sida 3

Tack herr Lindner,, smålog fickan, och, tilade hon halfviskande, låt mig se att ni icke lömmer bort gummorna, läs för dem, och trösta lem stackars blinda — tack herr Lindner, godlatt — godnattih Flickan lemnade honom, och snart stod den juttonårige ynglingen på sin kammare, ensam — ch, fann sig för första gången ensam. Det var verkligen något, som han ville förtro en annan nenniska; men hvad var det? Han kände på ig, alt det ej var som förr, det der tack herr Lindner, hade fästat sig i minnet, och blicken en, de sköna blå ögonen, den hallva hviskningen — men det var ju ingenting att omtala, der stod ett halft dussin mamseller omkring och hade hört hvarje ord kanske — det var så enkelt, att den goda flickan deltog i de gamlas öde, att hon tackade honom för hans lilla möda, att hon uppmanade honom till att fortfara — och likväl var saken långt ifrån enkel. Med ett ord, Fredrik Lindner hade i hela sin lefnad aldrig varit så oklar för sig sjelf, som just i detta ögonblick. Lektorn öste beröm öfver dig,, yttrade Fredrik andra dagen till sin friherrliga vän. pÅ ja, det är temligen naturligt det, svarade denne. Hur så?q pJo, ser du lektorn ämnar söka Wingeltoftz och Tranarps pastorat. Klintinge eger litet öfver halfva socknen, och ser du, min fars röster göra utslaget; förstår du nu? pJa jag förstår. Nå det var sannt, när mina föräldrar reste, bådo de mig helsa tll dig, och Julia också — hvad tycker du om Julia? ;Jo rätt bran, svarade Fredrik enstafvigt och förlägen att få en sådan. fråga. Inte sant! Julia är bra sötx, sade brodren, kom nu in, timman är redan börjad, vi kunde få streck. (Forts. följer.)