Aftonbladet – 7 januari 1845, sida 3

,Kan ej nekas, Julia, men vi kunna ej kläda honom i någon drägt utan att det blir löjligt, svarade brodren; pjag tar igen mina ord — men säg mig, skulle det ej kläda honom rätt väl? Fredrik fann, att Julia icke just fästade sig så mycket, som han förmodat, vid det yttre, och han betraktade henne derföre med ännu mera tacksamhet än förut. Snart albröts samtalet af baronen, en gammal jovialisk man, som helt förtroligt slog sin sons vän på axlen och, promenerande fram och åter, lät honom berätta för sig om gamle korporal Lind, som baronen ganska väl kände från sin tjenstetid. Ideligen följde den hederlige lektorn med baronen, det tycktes liksom den ärade gästen varit en magnet och den gode Klasmark en synål, som ovillkorligen vandrade med sin pol, hvarthän det också bar — aflägsnade han sig någon gång, så bar det af till hustrun; men det var den repelterantte polen, och gubben svängde nu till sin baron. Han talade visserligen, men alltid jakande, att hvad baronen sade frampressade ett smågrin på lektorns ansigte och ett pvisserligen — sannerligen — ja verkligen, eller något dylikt från hans tunna läppar. Nu fick Fredrik höra de allra mest öfverdrifna loford öfver sin vän Philip, och kunde ej klart begripa, hvarifrån allt detta fjesk daterade sig; men Philip smålog slugt, och Fredrik visste således, alt han från detta håll skulle få upplysning. Ändtligen var kalaset slut; de stackars gymnasisterne, af hvilka många hade på sig ett hop: torkadt par stöflor, som vanligen stodo i kontoret och väntade på högtider och bjudningar, då man skulle vara rigtigt von putsen, hade nu öfver ståll kalaset, och sällskapet skiljdes åt, på all sidor nöjda och glada. Hjelp på Julia sin kappa, sade Philip til IFredrik, och denne skyndade att åtlyda tillsä velsen.