nog oskyldig att vara fri och nog fri för att vara lad. Hon talade derföre med Fredrik liksom med en gammal hokant, de herättade hyarandra om sina lekar som barn och Fredrik omtalade sina och Philips favorilnöjen och kom således att älven tala om bållkastningen. Och vet du, Julia, inföll Philip, den der bållkastningen gör att Lindner beslutat sig alt blifva rest. ,Prest! vill herrn bli prest?n småskrattade Julia; jag tycker att herrn skulle bättre passa till oflicer. Prat! yttrade lektor Klasmark; jaså, Lindner vill bli prest, Jan, svarade Philip, och nu omtalade han hela historien. Philip framställde Fredriks söndagsläsning för gummorna litet komisk, och Fredrik stod der som på nålar; han vågade ej se på den glada fröken, ty han visste förut, att hon skulle skratta åt honom; och det var så underligt i hans själ — han tillät lektor Klasmark och Philip skratta — men att hon skulle göra det, smärtade honom. Philips historia blef temligen lång: han hade, sin vän ovetande, stått utanför och lyssnat på honom under hans föreläsningat för de begge gummorna. Lektor Klasmark skratiade af bjertans grund och likaså lektorskan, som hade sin puts bredvid friherrinnan — denna blott smålog, men ej satiriskt. Äntligen kastade Fredrik en blick på Julia, och hon skrattadq icke, hon ej en gåhg smålog, hon hade, så tyckte han, någonting högtidigt i minen och hade fästa blicken på hans glödanas ansigte, Han blef nöjt med sig sjelf och med Jutia — hon ensamt bad ej skrattat åt hans skönaste dröm, den att el gång kunna trösta och hugsvala dem som lida Han betraktade den unga flickans drag, ännu så hon på honom; men snart slog hon ner blicke — men hon skrattade icke. Och huru tacksar var ej gossen för detta allvar. i )Men hans farp, yttrade Klasmark, sedan be