Aftonbladet – 4 januari 1845, sida 3

KNERSEe SKTEReUAN EKAR AAA AAA AAA AAAA—! EA -Z n symbol af hans barnsliga pietet, hvilken stänligt följer honom genom lifvet, brir gande honom yeka oeh välsignelse: genom den vann han, en inga gosse, sin konungs välvilja, genom den rädlade han sig undan de blodtörstiga presterna, gevom densamma rörde han slutligen den uppbragte monarkens hjerta, och bringade honom till känsla af hvad han var skyldig sig sjelf och dem, som berodde af honom. — Melodien i denna sång andas ett ljuft oskuldsfallt behag, hvilket ännp förhöjes genom lika sköna och enkla harmonier. Mest intressant förekommer den uti andra aktens final (då presterna vilja bortföra Carlo), der den ömsom sjunges solo, ömsom bildar öfverstimman till körer och ensemblestämmorna, med vexlande harmonier, hvilket ger hela isituationen ett särdeles lifligt färgspel. Ofverhufvud anse vi detta final vara operans förnämsta glanspunkt. Älven ensemblepjesen med den komiska visan. hvarmed andra akten börjas, är ett intressant oc! lifligt nummer; sjelfva visan — ursprunglig spans nationalmelodi, såsom det säges, — genom hvilker Carlo lockar kungen från prelaterna, är naiv oc! pikant, och tar sig ganska väl ut i den effekt fulla ensemblen mot slutet. Flera utmärkta num mer äro terzeiten med yromans i första akten qvartetten i andra akten, med den vackra satsel utan ackompanjemang, Rafaöls besvärjelsescen, de endast slutet är något uttänjdt, den humoristisk duetten mellan Casilda och Rafaöl i sista akter Carlos Cavatina i samma akt, m. fl.; mindre lyc kade äro deremot körerna, hvilka här ock spel en underordnad roll; spelscenen, ehuru i sig sje ej ointressant, påminner genom situationens likhe om den ,bekanta scenen ur Robert le Diable oc förlorar härvid betydligt;; till ett eller par slu fall i ensemblerna har komponisten användt de lleda rossiniska slutformeln, och ouvertyren i synbarligen ett i all hastighet sammanrafsadt lap I verk. Dessa skuggsidor försvinna dock emot c Hförtjenster, som onekligen försäkra detta verk o