Aftonbladet – 4 januari 1845, sida 2

tt RRENO INRANRAA och taga en stark imagination hos åskådarne i anspråk, men har man en gång beqvämt sig till att låta dessa premisser gälla, så låter ej neka sig, att författaren förstått att med stor fintlighet drasa alla möjliga fördelar af dem, och derigenom riktat handlingen med många underhållande och qvicka samt tillika dramatiska situationer. Bland ofvannämnde osannolikheter är den mest påfallande utan tvifvel Rafaels lältrogenhet, att taga den unga Carlo Broschi för satan, den han citerat, och i synnerhet hans ihärdighet att så länge vidhålla denna tro. Denna lättrogenhet är obegriplig, så framt man ej vill antaga, att han för sin tro på Carlos satanskap hade samma klyftiga skäl, som 19:de seklets pilgrimer hafva för sin tro på den Trierska rockens gudomlighet. — Berömvärd är deremot den klarhet, som oaktadt den så komplicerade handlingen genomgår styckets hela väfnad. Dock anse vi för författarens vackraste förtjenst, att han uti ett hofintrigstycke — sålexes egentligen en förståndsprodukt — förstått irägga ett poetiskt element, och likväl, såsom sag bör, öfverlemnat större delen af dess karsåteristiska utveckling och belysning åt tonsättaren — likasom det ock hedrar denne, att han så väl vetat begagna de fördelar librettförfatiren erbjudit honom. Utom QCarlo finner man imedlertid ingen karaktersteckning; de öfriga figurerna äro endast vanliga tealtertyper, sådanae de merendels påträffas i den art af lustspel, helst lyriska, som mera är anlagd på situationer än På karakterer. Auber, denna uppflinningsrikaste bland de moderna operakomponisterna, — då vi undantaga Rossini — ren äfven måhända den lättfärdigaste, har imedlertid i dennaj operett ådagalagt, att äf