Aftonbladet – 4 januari 1845, sida 2

geånde tillvetknimg åf smällstycken, vare sig i härd eller gerom puddling och dessa smältstyekens påföljande utsträckning under valsar. Detta kan nemligen ske med användande al 4 kubikalnar ved tör puddlingen samt 2 för vällningen (som endast en gång torde göras nödig, för att åt svenskt puddeljern gifva den täthet, som i allmänhet erfordras), elter ock bör, i fall gasugn användes, veden kunna substitueras af inalles 8 tunnor kol, d. v. s. för färskving och vällning al 1 ton stångjern skulle erfordras omkring 54 t:r trädkol, värde, enligt vår lägsta beräkning, 4 rdr 24 sk. riksg:s, eller föga mera än de billlgaste stenkol i England. Härmed har Jag önskat ådagalägga att vi med orätt kasta skulden för vår kostsamma jerntiliverkning på missgynnande naturförhållanden, hvaraf råimnena fördyras. Andra orsaker måste uppsökas såsom hufvudsakligen verkande till det höga produktionspriset af vårt jern. Såsom dertill bidragande råknar jag först och främst begaynundet af en otjeonlig och kostbar arbetsmethod, hvilken derjemte, genom den betydliga kolåtgång den föranleder, lägger hinder i vägen för tillverkningens bedrifvande i större skala. Genom antagande af särskild och vårdad beredning af smältstycken samt dessas utsträckning medelst vallsverk böra vi sättas i tillfälle, att med samma bränsleåtgång, som förr egt rum, kunna ungefär fördubbla tillverkningen, som då äfven utan särskild omkostnad kan gifvas de af köparen önskade dimensioner, hvarjemte tillverkningens inre qvalitet sannolikt bör motsvara hvad som i allmänhet af svenska jernet fordras. Sannolikt göres för det goda, fusta svenska jernet behof af kraftigare vaillsverk, än i allmänhet för utländskt jern, men billig drifkraft fattas icke i våra vattenfall och äfven vallsverken äro numera ej så dyra anläggningar som förr, särdeles då de kombineras med redan bestående jernverk och sålunda, i stället alt fordra förlag, lätta denna börda för jernverket, genom den åstadkomna tidbesparingen vid jernets utsträckning. . Byggnadskostnaden kan ofta mycket nedsättas och konstruktionen förenklas, om man använder, så kallade BReaktionsturbiner för att drifva verket, hvarjemte särdeles i Tyskland börjat antagas en enklare form af sjelfva valsarne. På dessa insvarfvas nemligen ej såsom vanligt ordentliga spår för valsning af platta dimensioner, utan äro valsarne trappformigt afsvarfvade med blott en bana för hvarje tjocklek, likasom äfven en bana för hvarje bredd. Som jernet, vid bruk af desse så kallade staffelvalsar, icke begränsas på sidorne af vanliga spår, utan sträckes af öppna släta banor, så få jernstängerna äfven på kanten en lindrig utsträckning, som både behagar ögat och äfven lemnar godt tillfälle att bedöma huruvida jernet varit tätt och helt, ty i annat fall blir kanten felaktig. Den inskränkta skala, hvarpå våra jernverk bedrifvas, inverkar på ett för tillverkningspriset högst ofördelaktigt sätt, enär förvaltningsoch en hop öfrige allmänna omkostnader bibehålla sig nära lika vid mindre eller större tillverkning. Då, genom användande af lämplig arbetsmethod, bränsleåtgången kan nedsättas till betydligt under det närvarande, så inser man häraf också en möjlighet att utvidga och koncentrera fabrikationen, hvars utsträckning, der den ej af lagars tvång varit hindrad, vanligen har begränsats af koltillgången. Möjligheten att tillverka ett bättre och jemnare jern hvilar sålånda, enligt min åsigt, på antagande af förändrad färskningsmethod; tillverkningsprisets nedsättande beror deremot mest på bruket af vällugnar och valsverk. Den högre tullen på valsadt jern i vissa länder minskar möjligen något fördelen af valsverks begagnande, men det oaktadt qgvarstår imedlertid utvägen, alt på detta sätt betydligt nedsälta tillverkningskostnaden, och då vi sett, att råämnena tackjern och bränsle kosta föga, om något mer än i England, samt vi tillika, medelst låga aflöningar och kraftiga vattenfall, disponera öfver en mycket billigare arbetsoch drifkraft, så vill det synas mig, såsom borde fädernestandet ännu känna sig i stånd, att för dess jernberedning kunna försvara det företräde i verldsmarknaden, som af ålder varit svenska jernet tillerkändt; men detta kan likväl ej ske utan upphörande af ganska många, arbetsvanor, inrättningar och lagar, hvaral vår jerntillverkning nu hålles bunden. De numera föråldrade lagar, hvilka påtryckt alla våra jernverk snart sagdt en och samma konstruktionsform och ända till nyligen (då af en upplyst regering licenser exceptionsvis börjat meddelas) förbjudit omtankan att utleta ändamålsenligaste tillverkningssätt, hafva kunnat fortfara så länge verldens behof af jern var ouppfylldt, men sedan denna näring, liksom de flesta andre, kommit derhän, att produktionen måste sättas i ett