Aftonbladet – 2 januari 1845, sida 3

Iborggård skiljdt derifrån, låg stadens fattighus. Fiilantropien blef någonting modernt efter franska revolutionen, menniskokärleken fick ett namn och begynte vilja visa sig; den franska guillotinen hade lärt oss att älska våra bröder. Men menniskokärleken var ännu då icke annat än en skylt, som man gjorde så grann som möjligt. Fattighuset i L. hade således blifvit en ganska vacker byggnad, en skön peristil ledde in i en den allravackraste förstuga, och på frontispicen stod med stora gyllene bokstäfver: Staden L:s Fattighus, uppbyggdt år 4808,; men denna byggnad hade kostat så mycket, att de fattige, som skulle bo der, knappt fingo något att lefva af; och sedan det sköna huset, riktigt nog, stod der med sin koketta front åt storgatan, tyckte stadens filantroper, att de gjort Gudi nog för det ädla ändamålet. Man hade ej förenat fattiginrättningen med något slags inrättning för arbete — denna ide är en ännu nyare uppfinning — och således kunde man ej år 1808 i L:s stad veta, att det var möjligt eller att en fattiginräftning äfven bör vara ett ställe, der den fattige kan och får arbeta och på detta sätt bibehållas såsom en medlem af samhället och bevaras för det moraliska förderf, som lättjan föder. Fattighusets baksida var vänd åt gymnasium, och det visade sig alldeles icke till sin fördel; ty, emedan man aldrig vände sin uppmärksamhet ditåt, utan endast renoverade framsidan, blef den frånvända delen allt mera förfallen. Här var imedlertid gymnasisternas lekplats, och ett dussin svartgrå, trasiga barn och en och annan rödögd gumma sutto deruppe i den granna välgörenhetsanstalten och betraktade med glädje eller afund den stojande bopen der nedanföre. (Forts. följer.)