Aftonbladet – 30 december 1845, sida 3

HR SE BTR Pp RTDEP Il AIRDE I SERIES PO ORT PE SVIT Den ofMficiellerhar eh honompåfallande tanke: Vi skuley likåsom :han,vara orepresenterade och, liIkasom han, lifligt önska att erhålla val-rätt. Det förra ;erkänna vi, ;men det sednare icke. Vi upprepa, hvad visredan ofta sagt, att den der de orepresenterades rätt aldrig förmått slå an på oss. Enskilda personers rätt är en fråga af sckundärsvigt i det ämnet. Samhällets rätt att få en god lagstiftande och beskåttande församling är hufvudsaken; och icke för de orepresenterades. skull, aldra minst för vår oegen senskilda, önska vi en representationsförändring; mem vi önska den derföre, att värt nuvarande ståndsväsende. är den odugligaste tillstymmelse till fölksförsamling, som någonsin kan upptänkas, Om ännu flere. sotepresenterade funnes, än som nu finnas, meniden befintliga representationen vore god, så skule wi Säkert aldrig hafva höjt Vår röst i den frågan; ty det der eviga ropet om dens rätt och dens ,rätt) har -vatit oss vidrigt, från. första stund vi begyntehafvaj en tanke i samhällsfrågor. Att alla få vara med,, är en obotydlighet mot det anspråKet, fatt: -samhällets: stora interessen, ait humanitet och bildning och. rättvisa och yvilkoren för materiel förkofran vårdas,; Och det förra är icke blott af underordnad: vigt; utan det innebär äfven ett frö till direkt ondt; i så måtto att vanan att ständigt språ-. ka om tnskildas rätt,, lägger det ypperligastehyende under: de segaranspråken på den rätt, som redan är positift-stadgåd, eller s.k. privilegier. Slutligen vidrör Vinterbladet, i anledning af en annan anmärkning i Postoch Inrikestidningen, den förut :ofta ventilerade frågan; höuruwvida Konungens rådgifvare i Sverge kunna jemföras med ministrarne i andra konstitutionella länder. Det är bekant, att det var en-tid, då det utgjorde det konservativa: partiets förnämsta käpphäst, alt i Sverge sitke finnas några ministrar i den mening, som ånnorstädes. Detta har väl ock i så måtto si Tiktighet, som det representåtiva systemet genom det -splittrade öfverläggningssättet och den långa tiden mellan riksdagarne ännu är högst 0utveckladt, oeh: ministrarne följaktligen ej äro i det beroende? afden: parlamentariska majoöriteteny som-iEnglandveller Frankrike. Så länge detta räcker; kan oderföre verkligen sättas i fråga, huruvida det icke är äfvenså. godt, att opinionen tillen-vVissagrad: tänker! sig Konungens person, och ej. blott ministrarnes, förknippad med de of-. fentliga regeringsåtgärderna. Men dörföre är. det likväl oicke mindre, oriniligt att vilja påstå; det Konungen är allt och ministrarne nästan iatet, i fråga omr styrelsen, eller, att ej diskussionen skulle äga hålla sig i främsta rummet till dem, såsom både ansvarige, och ägande, om. de vilja, det inflytande, :om fördras, för att kunna åtaga sig denna : ansvarighet. Vinterbladet yttrar. häröfver följande: Ra SFrågan välfver sig omkring, hvad lagarne i det ena eller andra: låndet föreskrifva om ministrarnes hefautning; hvad former utöfningen häraf tagit genom vanan, det är en bisak. I England är det imodlertid icke ens genom nya lagar, som det parlamentariska och -ministeriella styrelse-systemet uppkommit; det har utvecklat sig helt och hållet genom sakens nödvändighet. Desamma lagar, under hvilka Stuartarne utöfvade sin stela och ömtåliga allenastyrelse, stå qvar; men det sunda, praktiska förståndet och det trängande behofvet af ett i enlighet dermedo ordnadt. stats-skick hafva frambragt detta, sådiit idöt för närvarande finnes: De franska 1lagarne söfverensstämma med Våra, med undantag af protokolls--och-reservatons-väsendet; och detta skall äfven! här: blifya en död bokstaf, så snart män, som begripa hvad deras pligt och ära bjudr, kommit att intaga både thronen och tabouretterna. För öfrigt utgör reservations-väsendet blott ett juridiskt skydd; och: mar äger hoppas, att dåt är detta, som snart skall minst sökas. Summan af: vår fråga är: äga ministrarne i något imnat land; mer änchär; någon laglig rätt; oberoende a konungen; någon rätt att förordna och hefalla atan: eHer mot hans. vilja?, De äga det bestämdt cke, om de än af. vana skrefye hundrade jag, i tället för sett. -En verklig monarkisk styrelse (hviliet icke är det samma med. ca godtycklig, såsom vissa envisas-att vilja tro och få trodt) kan icke tänsas tillsamman: med en sådan egen mihistermakt. Vår ss, k. frihets-tid var ingalunda i verkligheten en nanarkisk styrelse, utan. ett oting, uppkommet af let skälj att en sammansatt och. all inre kraft sakrande: representation kände med sig, att hon icke unde frimbringa något moraliskt fåflytande och brföre icke kunde. upptänka något annat än ett juidiskt (vi hade sånär sagt: mekaniskt), för att mota sodtycket. Det är af detta skäl, som d2 simme, wilka: försvara vår usla representation — direkte eller örtäckt genom endast en omställning, men på samma dugligaverund. — äfven strida mot en förnuftig uppattningoaf lagens anda i fråga om rådgifvares plats chipligt;sde älska i grunden godtycket, som är det nda, -hvyarunder de, hafva något hopp. i Jemte dew ingenting bevisande argumentation,fsom vän störljer på antagande af.cn egen magt. den miistrarne annorstädes skulle äga mera än här, tillgrier man även det klena skälet, att de icke heta miistrar. i wår lag... Men för att lugna samvetena i det seendet; behöfves blott erinra, att monarkens rådifvate ;isEngland ej heller heta ministrar i lagstil, tan bära diverse titlar, såsom Lord Stor-Cantzler fustitie-Vinister),; Chancellor. of the Exchequer och irst;Lord of the Treasury (Finance-Ministrar för ,komster och utgifter), tre Stats-sekreterare (fnrikescch-utrikessamt Krigs-ärender), First Lord of the dmirality (Sjö-Minister), två Presidenter (för Privy ounalc och Board of Control) etc. Om våra fem um!2 Riksembeten funnes qvar,; så skulle man väl igra äfven dem Minister-namn (eller rättare befating mon åt de nuvarande Justitieoch Utrikosfinistrarna är man , ehuru deras embeten äro mma matar med de öfriga Departema2nts-chefernaså ke obonägen att ge egenskap af Ministrar, emedan e bära nonmet! Så pass djupt ser man och tillgrer atla fatiliteter, i ångesten öfver alt äfven viskulle nses hafvacen styrelse, utan hvilken ena lagbanden vmrkivär en otanke. Och min räknar icke för rof tt i samna andetag säga, det min önskar, att en