Aftonbladet – 23 december 1844, sida 1

tid ifrån mig. Gamla syndare och gammalt folk tala gerna om sin dårskapstid och sin ungdom. Forde det tillåtas mig, herr grefve?, Jag ber er derom. Tag plats. Munken satte sig på en bänk vid fönstret, som låg ut åt den stora kanalen och öfverlemnade till grefven den mjuka stolen. Sedan höjde han händerna mot himlen och sade: Den Gud vill ällvarligt tukta och straffa, den sänder hån, till bjertats plåga,.— en ond qvinna, Med yttersta möda hade man förmått kejsaren att icke låta köra bort nig från regementet; så svårt hade min excess 1 ministerbuset förolämpat honom; Redan då hade jag råkat ur regnet i takdroppet, nemligen i den så kallade grefvinnan Cicolas nät. Skön och bländande, en sörjande brud, svärmiskt fästad vid den mördade, predikande djerf hämnd emot hans baneman, eröfrade italienskan snart min inbillningskraft och hvad jag då kallade mitt ridderliga sinne; kortligen, mitt hjerta, mitt hufvud, min arm — allt! I denna förderfliga lidelse stärktes jag genom alla mina slägtingars ogillande deraf. Till trots af dem, blef Jag Cicolas tillbedjare och slaf. De förblindade — så tänkte jag då — de känna icke den perla de förkasta; men denna perla vill jag uppfiska.. Härigenom förlorade jag min farbrors och min svVågers gunst och understöd, hvilka dessutom icke kunde fördraga, att grefve ITceopold, i ett äldre testamente, som icke blifvit förändradt, tillagt mig en ganska betydlig donation; men imedlertid kom jag aldrig att uppfiska perlan. Hon måste sörja ett helt år, var Cicolas första svar. Hon kunde endast räcka sin hand åt den, som hämnades den