Aftonbladet – 23 december 1844, sida 1

ynglingens, som löper efter ett lättsinnigt skäm 0, nej! Det är en liten del af. den bot, jag läng sedan ålagt.-mig; och hvilken jag nu verkställe då jag allvarligt och på mina knän ber..., Håll upp afbröt Ribeirå och afhöll paten! som ville sjunka till hans fötter, från denna för ödmjukelse. Skulle jag tillgifva, förlåtå, hva som redan för tjugo: år sedan är -glömdt: och för låtet. Tro mig, gode fader, att, äfven då jag så rad låg på min. bädd, jag icke i mitt hjerta -va förtörnad : på er. Ni -rådde ieke för ert liflig temperament, som var uppretadt af er slägling oförväntade. död och edra blodsförvandters klago gråt., Menniskan, då hon icke tyglar sin vrede, ä ett odjur, anmärkte munken, sorgligt. Änd från barhdomen vär mitt sinne häftigt. Det til goda, som natur och en ofulländad uppfostra förlänade mig, gick snart förloradt i passionerna hänförande yrsel. Det efida jag, i afseende P den bedröfliga? äftönens tilldragölse, kunde anförs vore. omstäfrdighetert, att min slägting TLeopol med egen uppöffring flera år underhållit mig oc! ibland annat försett mig med BKäst och vapen Genom hans inflytande och förord blef jag office och han hade lofvat, att draga omsorg för mi till dess jag sjelf kunde lefva oberoende. Me honom var min far, min vän och trognaste råd gifvare nedstigen i grafven. Jag hade outsäglig älskat honom; tacksambeten emot honom var er af mina få dygder. Jag öfverdref den; ty värr såsom mycket annat, och gjorde mig sjelf olycklig. Ifrån den aftonen, då jag hade olyckan, nej ondskan att såra er, vek all välsignelse på längr