Aftonbladet – 20 december 1844, sida 6

RE nför verlden. Markisens ställning var alltså ganska brydsam. . Man var nu i vackraste tiden af året. Aronches gick ut till fots och allena, för alt förströ sig och slå bort sina griller. På en aflägsen gata, vid slutet af en litet befolkad förstad, ställde sig en karl framför honom, stängde vägen och tilltalade honom på italienska: Nådig herre, om ni icke hjelper mig utur min trängande nöd, så kostar det en af oss lifvet. Antingen beslutar jag att dö al hunger — men dertill är jag ännu för ung — eller mördar och plundrar jag er. Aronches trädde bestört några steg tillbaka och lade handen på värjan, men genast erinrade han sig en händelse i sin förra leinad, dervid samma djerfva gestalt spelat en verksam roll. Bernardo! tllropade han den hotande tiggaren, vågar du på detta sätt tilltala din förre herre? Nu kom ordningen till italienaren att förvånas besinna sig och efter en kort tystnad kysste han uppslaget på markisens ärm, och svarade förkrossad : Förlåt mig, min prins; men jag villicke blilv: salig, om jag vid första anblicken igenkände er hvilket jag nu gör — er gamle trogne tjenare Vid pass en timma efter detta möte, återkon markisen till sitt palats och var glad och vi bästa lynne. I förbigående sade han till sekre teraren: Se, min herre, hvad menniskan är. Nyss s bedröfvad och nu så tröstad! En tiggare var:de förbehållet, att för mig framställa ett stort exem pel af förnöjsamhet. Mitt inbillade lidande för