Aftonbladet – 19 december 1844, sida 2

att jag hade vittnen att åberopa, framkommo Fröberg och Malmstedt och uppgåfvo då, att äfven de gått förbi mig och mina vittnen samt då blifvit af oss alla oqvädade. Dessa oqväden skulle bestått deri, att vi kallat dem korfvar, korfstumpar med klingande sablar m. m., och till denna uppgift lade de den föga trovärdiga, att de alls icke skulle brytt sig. derom, och icke ens svarat derpå; de förmälde då äfven att jag, Carlsson; sönderrifvit stadssoldaten Sahlinskappa. Om än kongl. slottsrätten icke tillägger kongl. öfverstäthällareembetets för polisären-l, der protokoll det vitsord, som ett domstolsprotokoll, lärer likväl icke kunna bestridas, att Fröbergs och, Malmstedts uppgifter i poliskammaren förtjena uppmärksamhet, så mycket mer, som bemälde personer. då icke kände att en undersökning vid slottsrätt. förestod eller eljest egde någon rimlig anledning att dölja någon omständighet, som kunde lända dem och deras medtilltalade till förmån. Det har likväl vidl, undersökningen i kongl. slottsrätten visat sig, att del. i märklig måtto förändrat sin utsago. De hafva nemligen vid första undersökningen il slottsrätten, d. 3 Juli, uppgifvit, att icke både jag och mina vittnen, utan jag ensam oqvädat dem, då de första gången passerade oss; ingen skulle då hafva kallat dem korfvar och korfstumpar med klingande sablar,, utan jag skulle hafva yttrat: Gud vet hvad de här korfvarne göra för nytta då de gå med klingande sablar, och vaktmästaren Film skulle hafva bett mig vara tyst. Vidare uppgåfvo de nu, att icke jag utan vaktmästaren Film afryckt stadssoldaten Sahlins kappa. Då slutligen Fröberg och Malmstedt på ed hördes, förändrade de för tredje gängen uppgiften om de uttryck, med hvilka jag skulle oqvädat dem, och kunde ej med visshet uppgifva att vaktmästaren Film med våld afryckt stadssoldaten Sahlins kappa. I detta vittnesmål tillägga Fröberg och Malmstedt, såsom jag nu efteråt af protokollet erfarit, ännu en omständighet, som vid första påseendet förefaller föga vigtig, men närmare betraktad, mycket försvagar deras vittnesmål: de säga nemligen, att jag, då stadssoldaterne Carlsson och Sahlin höllo mig fast, sökte kasta mig omkull och att fördenskull deras biträde var nödigt. Denna uppgift tillkom, såsom Kongl. slottsrättens ledamöter säkert erinra sig, på det sät-j tet, att då jag uppgifvit att Carlsson och Sahlin ropat till Fröberg, att dessa skulle hjelpa till att föra upp mig, nemligen upp tilt vakten, så tog sig dåvarande ordföranden, herr underståthållaren Kuylenstjerna deraf anledning att spörja Carlsson och Sahlin, om jag kastat mig omkull; dertill svarade dessa genast ja, och så kom denna alldeles ogrundade omständighet äfven in i protokollet. Det vissa är, att jag så mycket mindre hade någon böjelse att kasta mig omkull, som jag för tillfället jnst var mån om att ej förderfva mina kläder, viss att mina angripare ieke hade något att-ersätta dem med. Vid intet af dö föregående förhören i poliskammaren celler Kongl. slottsrätten hade någondera af stadssoldaterne Carlsson, Sahlin, Fröberg eller Malmstedt i minsta måtto antydt, att jag velat kasta mig omkull, och af sjelfva beskrifningen på våldet synes äfven, att detta icke varit händelsen. Då nu alla dess) mot sannfärdigheten af Fröbergs och Malmstedts vittnesmål förekommande omständigheter jemnföras dels med: det förhållande, att Fröberg och Malmstedt icke annorlunda, än genom angifvelse mot nägot af de på min sida åberopade vittnen, kuiina freda sig från ansvar för delaktighet i mitt våldförande; dels med osannolikheten i sig sjelf af den uppgiften, att Film, öfver hvilken icke ens soldaterne Carlsson eller Sahlin till en början fört någon klagan och hvars önskan att med fog och höfliga ord ställa mina angripare tillfreds i allt öfrigt är ådagalagd, skulle fått det infallet att rycka kappan af stadssoldaten Sahlin; så nödgas jag yrka, att Kongl. slottsrätten, vid pröfningen af oftanämnde soldaters vittnesmål, detsamma underkänner i hvad det kan strida mot de af mig åberopade vittnens sammanstämmande uppgifter. Något ansvar a Fröberg och Malmstedt anser jag mig icke nu böra yrka, sedan Kongl. slottsrätten en gång förklarat dem ojäfvige att vittna. Hvad åter beträffar stadssoldaterne Carlsson och Sahlin, så äro de genom två vittnens sammanstämmande utsago, styrkt af omständigheterne, öfyertygade att hafva dels utan all anledning gripit och misshandlat migsamt bortfört och inspärrat mig I fängelse, dels, och föratt bemantla detta brott, angifvit mig inför rätta för förbrytelser, som skulle, derest de varit verkliga, ådraga mig -ett svårt ansvar. Det synes väl, som borde jag vara tillfreds, da min oskuld blifvit uppdagad, och jag erkänner gerna, att det för min tillfredsställelse föga behöfs att bemälde personer undergå all lagens stränghet; men utom det att jag länge kommer att lidå genom minnet af att en gång, churu oskyldig, hafva blifvit som en brottsling behandlad, måste jag äfven bereda mig på att af den klass menniskor, med hvilken jag ofta kommer i beröring, blifva illa ansedd, derest det kan förevitas mig att jag blifvit misshandlad och kastad i fängelse och att detta kunnat ske saklöst, hvarförutan jag anser mig pligtig att äfven i min ställning tänka på många andra, som skola blottställas för samma missöde, derest lagens näpst ej sätter en gräns för de grofva tilltag af stadssoldaterne, öfver hvilka klagan ofta blifvit förd. Jag yrkar derföre, att stadssoldaterne Carlson och Sahlin måtte dömas till det ansvar lagen för deras grofva brott bestämmer, samt att de måtte åläggas ersätta mig lidande och tidsspillan med sammanlagde 50 Rdr Bko. ; Och anhåller jag äfven att få med påminnelser bemöta det svar de tilltalade afgifyva på dessa mina slutpåståenden. Till Kongl. slottsrättens och allmänna åklagarens bepröfvande hemställer jag, huruvida stadssoldaterne Carisson och Sahlin, efter det som nu mot dem förekommit, må tillåtas att vistas på fri fot. Stadssoldaterne Carlsson och Sahlin förklarade sig icke. behöfva rådrum att besvara dessa påståenden, och anhöllo blott att blifva från allt ansvar befriade, samt att tullvaktmästarne Carlsson och Film mätte till ansvar fällas. Rätten underrättade parterne att de skulle kallas till utslagets omm Jag 7 — Angående köngl. sekreteraren Ingelman hafva i dag följande, icke ovigtiga upplysningar uti poliskammaren erhållits. En äldre enka inställde sig nemligen och berättade, att då hon Tisdagsaftonen aan Aa dannes kl. omkting 8, kommit från Blasie