Aftonbladet – 18 december 1844, sida 2

Ön kammaren, i min första bostad tre trappor upp sex år derefter fick jag flytta ned i första vånin gen, af aktning för mina nya och allt mera si; förökande akademiska bröder, ty jag måsteju be på ett passande sätt; för att kunna umgås med dem Flera gånger bade mina beställsamma vänne velat gifta bort mig, men jag var otillgänglig det hänseendet. Ingen kunde gissa till den hem: hga orsaken, hvarföre jag envisades att förblifv: ungkarl. Kunde jag väl svara mina bekanta, di de föreslogo mig ett lysande parti: — Nej, nej jag har svurit alt vara mitt ljusa hårstrå trogen. Den dagen då jag flyttade för tredje gången jof, efter vanligheten, och blan: kom madame Ping e 4 dade sig midt i stöket, under förevänaning at När hon svängd hjelpa tll med flyttningen. : sig omkring mig, af och an, med en hästfluga: hela verksamhet, kände jag på min hand en sak ta killing. Jag kände efter hvad det var, son kunde orsaka en sådan känsla och se — det va ett hårstrå, fullkomligt likt min talisman. I samma ögonblick fästade jag min blick pi madame Pingot, betraktande henne uppmärksam mare än någonsin hiltills, och jag märkte met bestörtning, att den gamla portvakterskan hade för att godtgöra tidens sköfling, försett sig met en lur af blondt hår. I början sökte jag väl betvifla likheten mella milt poetiska hårstrå och madame Pingots tur men jag måste dock afstå från all poesi, då port vakterskans löshår, till hennes stora förundra undersökt med en .ytterlig noggrannhet, visad mig precist samma färg, som mitt dyrbara hår strå hade, denna så ovanliga färg, hvilken jag s länge hade utan framgång eftersökt. Skulle jag klandra Försynen derföre, att der bade gifvit en sädan anledning till förlängand al mitt lil — till rikedom och anseende? — Ja Ihyste nästan en dylik tanke i början.--Me denna rörelse, detta anfall af elakt Iynpne, för