Aftonbladet – 17 december 1844, sida 2

taren sjelf, för att lätta utförandet, arrangerat i nämnde form. Då det här numera icke är så lätt, att på ett tillfredsställande vis besätta ohligata blåsinstrumentpartier, så får man ej klandra, att flöjten, oboen och valdthornet vid detta tillfälle blifvit utbytte mot stränginstrumenter, oaktadt man mera än en gång saknade deras i denna komposition så karakteristiskt begagnade egendomligheter. — Utförandet — af Hrr Stein, Aubert, Randel, Sack och Schuster — var, såsom man kunde förmoda, i alla hänseenden högst lyckadt, och örat tröttnade a!drig att med innerligt välbehag lyssna ömsom till hr Steins ovanligen färgrika och smakfulla klaverspel, ömsom till hr Sacks jälfulla sång på violoncellen samt til det helas sinnrika tonkombinationer, synnerligast då detta understöddes af hr Schusters musikaliska och diskreta kontrabas-ackompanjemang. Sorskildt hör man erkänna den artistiska takt, hvilken arrangörerna ådagalade genom att gifva den förträllliga kompositionen ej allenast fullständig, utan ock i oafbruten följd: ett förfarande, som förtjenar efterföljd. Hr Stein exeqverade utom qvintettpartiet äfven den Thalbergska fantasien öfver motiver ur Moses. Hr Thalberg har likasom Jovial, gjort visor öfver allting; dock äro de, jemte sin naiva trivialitet, af en mördande tråkighet, som var alldeles främman!e för den muntra natursångaren. — Hr Steins spel, ehuru förträffligt, förmådde dock ej öfverskyla nämnie skröpligheter, och ehuru det är billigt, att han för omvexlings skull nägon gång äfven väljer en modern bravurpjes, måste man likväl ogilla, att han på ett dylikt fuskverk bortkastar sin talang. Den oro, som enligt trovärdige mins försäkran går genom vår tid, lemnar artister lika litet som politici i fred och hemsöker isynnerhet virtuoserna med en olycksalig mani att komponrra, utan allt afseende på hvad pund och förmåga härtill är att tillgå, hvadan man ej sällan finner goda exekutörer och licna tonsättare förenade uti en person. Få exekntörer gå frie för denna tidsmiasma och hr dAubort visade denna afton, att han icke är bland deras antal: han uppträdde nemligen i den dubbla egenskapen af virtuos och kompositör, hvarvid den förre gjorde sitt yttersta för att ursäkta den sednare, och det ger verkligen ett högt begrepp om hans exekutionsförmåga, att detta lyckades honom. Också är fr MfAuberts virtuositet tillväckligen erkänd, för att här behöfva vitsordas:; måtte han blott allt:d använ!a den på ett sält, som är ärdigt. Hr Gäönther sjöng tre pjeser. nemtieon 7as erste Veilehen af Mendelssohn, das Fischermädehen at Meycrbeer och Elfdrottningen af Bar Pe båda förstnämnda sångerna tillhöra utan tvifvel det bästa af hvad deras författare skrifvit i denna väg, och serdeles öfverraskade den Meyerbeerska sängen genom det sanna uttryck, den okonstlade hjert!ghet, som eljest så sällan träffas hos denne tonsättare. Hvad den tredie sången be r referenten klokast uti att tiga, oaktadt det synner iga intresse han h för dess författare. Dock må det tillåtas honom att yttra sin tanke om -sängaren, hvilken inlade mycken förtjenst i sina samtliga nummer, mor isynnerhet utförde de båda sista mod on must skalisk intelligens, som ej lemnade rum för någon anmärkg och verkligen g gjorde föredraget futändadt. en bland de svåraste sånger är utan tvifvel Beethovens Adelaide: den förutsätter hos den utförande en genomgripande musikalisk bildning, en stadgad och ker smak, som vi ännu ej finna hos M:lle Fundin — hvilken denna afton sjöng Adelaide — oaktadt hon på sednare tider gjort betydande framsteg i sin konst. För unga framåtst andeartsterattstudera föredraget ur, är den ej skrifven, men för den redan till en sjelfständig utbildningspunkt hunne mästaren, för att deruti nedlägga frukterna af fulländade studier. Dessutom ligger det i sakens natur, att denna pjes ej bör sjungas af en sopran, utan af en tenor, hvilket äfven till öfverflöd antydes af tonlä gena uti partiet, m. m: Vi vilja derföre ej inga i någon närmare granskning af Mille Fundins sång vid detta tillfälle, hvilken, om ej motsvarande sitt ämne, dock hade åtskilliga vackra momenter; och skulle dessa säkerligen väckt ännu mera intresse, om hon icke då och då påmint om sitt gamla fel, nemliligen att intonera för högt på vissa intervaller, helst 4:sta och 5:te tonerna i skalan. Denna felaktighet har M:lle Fundin eljest sedan en längre tid sorgfälligt undvikit, och bör så mycket lättare Iyckas att fullkomligen befria sig då erifrån, som dessa intervaller ej äro af sensibel art, och således ej innebära någon lockelse för sångaren att stiga utöfver det tillåtna. —U— nea ran APTT BAT TCO A Tr EDR