Aftonbladet – 16 december 1844, sida 2

JUL-LITTERATUR. Kung Fjalar, en dikt i fem sånger af Runeberg. Trött af bragder och rik på ära och höga minnen sitter Fjalar, Gauthbiods hugstore kung, i sin sal bland sina tappre män. Hornet går kring i kämpalaget. Det är löftets stund, och med en blick tillbaka på svunna tiders vapen-dåd och segrar förkunnar hjelten sitt beslut att egna aftonen af sitt lif åt fredligare värf öck idrotter: Nur lyster mig hvila en gång Min lefnads dag, den stormiga, nätt sin qväll, Stillare vindar susa; spörje Kufvade haf och länder mitt aftonlugn. Det talet behagar dock icke alla. Härskarornas bane, fejdvane Sjolf, tager det illa och förebrår sin kunglige vapenbroder, att han så tidigt vill söka hvilan. Ro skänker oss högen allen; Derofvan hvilar ingen, — är kraften bruten, är örnen trött att jaga, älskar han ej mera ärans strålande rymd? Men till svar tar kungen en pil från vapåfismyckade pelaren och sänder den med ungdomskraft och säkerhet till sitt mål, tömmer så bägarn i ett andetag. ,Frid, sade han, skydda jag vill Förnimmen, Gauthiods söner, er konungs ed Vidgade hyddor, sparda lunder, Tegar af guldax vare mig segrar nu. ade land i 1 i menniskobröst blef sådt, och kraften, att skona blott. Gro skell i mitt h Hvad ljuft, hvad mi Svagheten blomma trygs; Sparande svärdet, .glädeas gg på min vilja förr, Ne dia tror jag ännu: i strid Styrde den dödent gäng, i friden Styra den skall, okufYclig, lifyets gång. yrs våldet med hotende arm, a Står öifäckan trygg, bryts lag i mitt rike, kränks Täckelig sed och fridlyst oråning, Sjunke i glömska Fjalar och Fjalars ed! Inträder Dargar, siaren, en hotande skugga i det glada Jag och tälar ur ödets bok: