— — — — Fjalar har glömt, att Gudar skipa menniskors lott, han tror Stolt på sin viljas lag, och ordna Vill han en framtids skick med sin. kraft af stoft. Se skall dock hans öga ännu, Förrn högens natt bans flyktiga storhet gömt, Eviga makters lek med spotska, Trottsande jordbarns löften, af bublans tyngd, Han, skaparn af lycka och sed, Skall se en dag, när fläckad af brott hans ätt Slocknar i blygd, hans son den ende, Sluter som brud sin syster i eldad famno. Fjalar kung bleknar ända in i hjeltesjälen, och med mäktig hand vill han fatta i ödets hjul och hejda dess gång. Han låter hemta Hjalmar och Gerda, de kungabarnen små; han sätter dem på sitt knä; leende och trygge luta de sig mot fadersbarmen; han ser på dem i tystnad och korar så dottren till dödens brud på det profetian måtte tillintetgöras. : Detta är innehållet af första sången. De följande förtälja om den tappre Hjalmars bragder och vikingafärder och den undersköna Gerdas räddning, ur vågorna af Morannal, Morvens kung, samt utvecklar vidare kungabarnens öden och den tragiska spådomens fullbordan. Träffad af ödets obevekliga jernhand sitter på Telmars fjell sjelfförtröstande gamla Nordiske örnen med krossad vinge, med döden i hjertat och sonens blödande lik vid sina fötter. Er är segren,) talte han, höge Gudar! Jag är straffad vorden, jag pröfyvat Er. Hvad är menskan, att mot er hon stormar! Stjernor like, i onådd rymd, Len j genom molnen af jordens öden, Dem i Ick en flägt af er vilja styr. och Mannen yfves: väldig, mångbepröfvad, Van att segra, som klippan hård, Vill han böja allt, dit hans ande bjuder, Krossa allt, som möter med trots hans bud. Och hans svärd är höjdt. Då rörs hans sinne Flyktigt, lätt af en osedd hand; Och hans jernarm-sjunker, hans blick som ljungat, Byter hotets blixt i en maktlös tår. Hafvet svallar vredgadt, stormen ryter; Men j bjuden, och vågen sänkes, Hafvet Iyder, hafvet, som flottor slukar, Har ej makt att svälja ett hjelplöst barn. Jag har lärt er känna, ej jag blyges att mig böja för er en gäng. Mätt jag är på lifvet, och jordisk storhet är mig ringa vorden. Jag går till er. Så han sade och med svärdet stilla skar han runor i ärrigt bröst. Hjertats källor brusade fram ur djupet, Varmt Hjalmars blandades med fadrens blod. Sommarns qväll såg klar och ljus på norden, Lugn sig bredde kring land och haf, Bortom skogen dolde sin strålflod solen, Och, likt dagen, slocknade Fjalar kung. Samma gedigna, klara och ädla stil, samma enkla bilder oc! samma konstlösa, lifliga, friska och hänförande naturmålningar, som vanligen utmärka denna skalds dikter, igenfinnas äfven här. Det går en flägt af Össians anda genom de trenne medlersta sångerna, endast att de gestalter, som här röra sig, ha en tydligare form och bestämdare konturer än den Galliske skaldens andar ;väflde af moln och vindarp. Hvart vi än vände våra blickar, från den ena ill den andra af dessa sköna poetiska taflor, sunne vi icke stanna med något företräde i vaet på någon viss af dem, emedan de alla äro nästan lika vackra och behagliga, — den man ist ser, förekommer såsom den täckaste, — wvarföre vi nöja oss med ofvanstående prof på skaldearten i denna dikt, helst vi dessutom äre ullt öfvertygade, att vännerna af hr Runebergs ångmö, i allt fall, icke lära försumma att taga sännedom om samlingen i dess helhet. de — AL I)