Aftonbladet – 16 december 1844, sida 2

förr Ond — Hos Presteståndet företogs i Lördagens afonplenum, såsom bestämdt var, frågan om arfsch giftorätten, hvarom Ståndet på förmiddagen nade emottagit tvenne motsatta inbjudningar, från Adeln genom en deputation och från Bondestånlet genom ett -protokollsutdrag. Utgången blef, tt Ståndet stod vid samma åsigt som under föegående riksdagen, eller att arfsrätten mellan bröder och systrar bör blifva lika för alla stånd, så att det beslutet nu har tre Stånds pluralitet för sig och utgör Rikets Ständers. Men detta sick icke för sig utan en hård strid, som varade från kl. 6 och fortgick till kl.tY;44, samt endast med två rösters pluralitet vid votering. den konservativa sidan uppbjödos alla möjliga stridskrafter för att bjelpa Adeln till den olika arfsrättens upprätthållande. Märkvärdigast var att inom ett andeligt Stånd, bestående blott af religionslärare, höra huru vissa ledamöter, under det de förklarade sig icke kunna bestrida den moraliska och personliga rättvisan af den föreslagna lika arfsrätten, likväl ansågo denna böra vika för något som de kallade ett högre ändamål, det poli tiska, likasom om icke befordrandet af den moraliska och personliga rättvisan måste utgöra statens högsta problem, och äfven utgör en hufvudr sjelfva kristendomen. Ofver denna punkt utbredde sig mycket doktorerne Bröman ocn Kltström, äfvensom till en viss grad biskopen i Westorås d:r Nibelius, men i synnerhet var det verkligen rmotbjudahde att höra doktor Stefbammar, hvilken, uttryckligt förklarande alt han satte sig öfver de omdömen, som kunde fällas öfver hans åsigt, Ullkännagaf att han alls icke erkände någon naturlig rätt i detta hänseende. (Vi skole framdeles s ildt meddela detta märkvärdiga anförande, hvilket förljenar att närmare belysas.). . Vidare yttrade sig på samma sida, dock i mindre starka termer, prestarne Nibelius, Odelberg, doktor allin och doktor Norström, al hvilka den sistnämnde, om vi så få säga, slog en mängd dalkarlar i Ståndet, d. V. 5 ått han uppen