Aftonbladet – 16 december 1844, sida 2

ir Wern, voro tillstädes, af hvilka den lörstvämnde förde ordet, och den sednare på ett verkamt sätt deltog i debatten, som hvälfde sig omring dels Bankoutsk:s betänkande, dels den jemväl i Aftonbladet omnämnda serskilda promemoria, hvaruti systemet af lånerörelsens öfverflytande från banken till riksgäldskontoret är mera ;enomfördt. Vi kunne således nu jemväl i fortsättning af Lördagsbladets artikel upptaga några omständigheter, som i denna diskussion yttrades. Läsaren torde erinra sig,fatt vii Lördagsbladet hufvudsakligen utgingo från den frågan, huruvida len föreslagna öfverflyttningen af bankens lånerörelse till riksgäldskontoret verkligen är af nödvändigheten påkallad såsom ett medel att garantera bibehållandet af bankosedlarnes myntvärde, eller huruvida icke detta ändamål, i förening med en tillökning i rörelsekapitalet, lättare kan vinnas genom någon annan utväg, utan att staten behöfver gifva banken sin förskrifning i utbyte mot fordrinsar hos enskilda, af hvilka en del möjligen torde vara osäkra; äfvensom att i slutet af artikeln antyddes, hvaruti dessa utvägar skulle bestå, neml. dels i en verklig bankierrörelses upptagande af banken medelst uppoch utlåningar samt kassakreditivrörelse, dels uti en annan ordning i de serskilda grenarne af lånerörelsen, så vidt fråga uppstår att lemna den ena företräde framför den andra, och dels ändtligen uti en förändrad lagstiitming för privatbankerna. Vi skole nu istörsta korthet fullfölja tillämpningen häraf i det praktiska. Under diskussionen i gårdagens konferens medgafs visserligen af några talare, att det tillälliga upptagandet af lån mot obligationer af banken, betalbara antingen på viss förfallodag eller på kortare uppsägningstid, i stället för användandet af riksgäldskontorets ouppsägbara obligationer medelst försäljning deraf, kan i någon mån medverka till det sökta ändamålet; men en ledamot, hr majoren Nordenankar, ansåg att detta medel skulle blifva otillräckligt, och en annan att en alltför häftig fluktuation i rärelsekapitalet skulle uppstå genom de hastiga indragningar och utsläppningar af sedelstocken, som deraf. blefve en följd. Båda dessa invändningar äro dock i vår tanka lätt vederlagda. Hvar och en inser neml, att en kapitalist helst placerar sina penningar i de säkerheter, som äro lättast att realiseraa, och man har redan sett med hvilken begärlighet ickc allenast armeens pensionskassas amorteringsfonds obligationer finna köpare, utan äfven de af jernkontoret nyligen utfärdade, ehuru dessa endast bära tre procent. Skulle nu banken vid behof utgiva dylika med ända till fyra procents ränta, så kan man vara temligen förvissad, att banken derigenom skulle kunna draga till sig en stor del af de kapitaler, som äro placerade mot första inteckning i brandförsäkrade hus i Stockholm, hvilka säkert torde kunna antagas uppgå till ett belopp af tio millioner. Imedlertid komme detta ingalunda att förorsaka en motsvarande strypning eller indragning af sjelfva rörelsekapitalet till lika stort belopp. Ty om obligationerna voro ställde på mindre belopp af 250 och 500 Rdr, så är det otvifvelaktigt att dessa kommo att användas i en stor del af de större liqviderna lika med penningar. Den stora och väsendtliga skillnaden i afseende på verkmngarne till myntvärdets upprätthållande, är likväl, att dessa obligationer icke kunde när som helst presenteras i bankoluckan för att derför erhålla sillver, och då banken sjelf Ihade intagit ett motsvarande belopp af de egentliga sedlärne, så är det tydligt, att af den ålterstående sedelstocken, såsom nödvändig för den dagliga rörelsen, ganska obetydligt i proportion komme att invexlas mot silfver. Det är visserligen sannt, att banken i alla fall ånyo måste utgifva sedlar eller deras valuta, när obligationerIna skulle betalas, men detta komme i alla händelser äfven att ega rum med de projekterade riksgäldskontorsobligationerna, så framt man icke förutsätter en ständigt fortsatt utsläppning deraf i Ihändelse af behof, hvilket icke blefve annat än en I fortsattskuldsättning. I det ena som det andra fallet måste man, så framt handelskonjunkturerna skulle fortfarande ställa sig så ofördelaktigt, att sillver oupphörligt utströmmade, i sista rummet komma till en indragning på sjelfva lånerörelsen. f Att åter någon häftig fluktuation i sedelstocIken genom de här ifrågasatta upplåningar af banL -— om -— — ma Aa AA ARA Aa je om ff ————— ken sjelf behöfde uppstå, anse vi lika ogrundadt. Det är nemligen naturligt, att banken icke be-Ihöfde använda denna åtgärd i förening med de tlupplånta sedlarnas innehållande, i vidsträcktare -mån än behofvet af myntvärdets bevarande för .Itillfället erfordrade. Under vanliga konjunkturer a Ideremot kunde genom de upplånte medlens utlånande på kortare terminer derigenom fonden alltid förblefve disponibel, erhållas en högst betydj llig tillökning i rörelsekapitalet. Utan att beräktlna de stora summor, som på detta sätt kunde i erhållas af de allmänna kassörna, kan man tags , för afgjordt, att i köpmännens kassakistor, til och med endast i hufvudstaden, ständigt ligga t!fastlästa flera millioner, som icke behöfva använ-Idas under loppet af fjorton dagar till en månad 1, JAlla dessa tillfälliga öfverskott skulle banken så-HHunda ganska väl kunna disponera för utlåning pi :kortare tider. Räknar man nu t. ex. att banker jelf gåfve i ränta 3 å 3, proc. på sådana obliioner, och disponerade de erhållna pengarnt delst utlåning mot en procent mera, så vill de s att landet i det hela på denna operatior le i behållning så mycket som skilnaden emel ljlan denna ena procent och de fyra procents rärta