Aftonbladet – 12 december 1844, sida 2

smärtsammaste -sinnesrörelser, än den besvärliga och mödosamma vandringen. Hans ansigte, händer och fötter, sönderslitna af taggar och törne, dröpo af blod, och det blef en nödvändighet att hvila, för att återhemta de uttömda krafterna. Han satte sig på stammen af en ck, som åskan kullkastat, och genomfor i tankan den hastiga förändringen af. sin lycka och ställning, med lutad panna mot bössans mynning, under det bhanden ofrivilligt eftersökte. trycket. — Men hvad blir af Helena, om han omkommer? Och denna tanka, liksom en mäktig talisman, förtager på ögonblicketden trötthet som nedtyngt honom, och lifligty likt en tärande eld, återtager blodet i ådrorna sin svallning:. Han beger sig ånyo åstad, han springer, han flyger, men hvarthän? -Förvillad i den omätliga skogen, kanske . hvarje steg aflägsnar honom från bans älskade Helena. Han lyssnar, och förnimmer kaskadensdjupa: dån, — Vildarne i sin flykt hafva tagit sin riktning ditåt; der böra de ännu befinna sig; dit hafva de utan tvifvel fört Helena. Lambert påskyndar sina steg, uppstiger på en höjd och upptäcker på afstånd Indianernes läger. Hvad bekymrar honom nu fiendernes antal? Han skall erbjuda dem en fördubblad lösepenning för sin dotter; han skall bönfalla om tillstånd att få tala vid henne, och sedan — — skal han med egen hand uppoffra henne — och ännu ett dolkstyng till skall befria honom från barbarernes raseri; och om de ej tillåta honom att tala vid henne, skall han med stålet i handen öppns sig väg igenom dem. Hans hjerta skall visa honom stället, der Helena suckar i fångenskap och så snart han från fjerran får se henne, skall