Aftonbladet – 12 december 1844, sida 1

öfverenskommit om tvistefrågan, begynte de. att promenera med afmätta steg och under uttryck af den fullkomligaste tillfredsställelse. De stannade slutligen vid ett kläde, som hin3de mellan tvänne träd; den ena gnuggade sina händer såsom för alt uttrycka sin glädje, gick derpå fram och upplyfte klädet. som betäckte — Helena!!! Sådana äro menskliga lifvets skiften. — Helena, arftagerska till Jacob Lamberts omätliga rikedomar. Lowistowns ära och stolthet; -hon, som en dag egde den ädlaste, den tappraste ynglings kärlek, hade nu oförtänkt nedfallit ifrån lyckans högsta topp till missödeis djupaste elände Hon anropade fåfängt döden, förgäfves riktade hon sina blickar till den omätliga kaskaden, såsom hade hon velat begrafva sig i dess afsrundsdjupa svalg Med; händerna starkt fastbundna wid de tvänne trädens stammar, kunde hon icke en gång göra det ringaste motstånd mot de barbarer, hvilkas offer hon otvifvelaktigt snart skulle blifva. Vid åsyn af dessa vilda ansigten och af blodfläckarne, som måhända voro lemningar efter mordet på hennes älskade far. hade Helena önskat befinna sig i Morris våld, ja, kanske i en tigers blodiga klor, eller emellan en kaimans förfirliga käftar. Oeh hvilken njulning af hennes ångest hos dessa vilda menniskor, hvilken tillfredsställelse i deras drag vid den förtvifian, som målade ig i hennes ansig!e, och vid den konvulsiviska darrning, som genomilade alla hennes lemmar, betraktade vildarne henne under ett djerft skratt, liknande hyenans tjut då hon betraktar de darrande lederna af det blödande djur hon går att förtära. Med rysligt vrålande och vällustiga åibörder begynte de nu den fasaväckande dans, som