Aftonbladet – 12 december 1844, sida 1

Kanske på ingen del af jordens yta framsti sig naturen i så ädel och hög sul. Här: jättelika ekoch poppelskogar, hvilkas rika kronor försvinna bland molnen, marken betäckt med en bädd af löffall, samlad sedan tidens begynnelse; ogenomträngliga väggar af taggbuskar; genom hvilka gröna slingerväxter uppstiga till en förfirlig höjd och, tvinnande sig omkring stammarine ifrån det ena trädet till det andra, bilda nyckfulla hvalf och bågar af tusentals olika former. — Per: återskaliet utaf det förfärliga dånet ifrån det majestäliska fall, hvilket bildas af Niagarasvatten, störtande sig ifrån en omätlig Böjd i flodens bädd, tyckes hota jorden med en ny öfversvämning, om ej en regnbåge, bildad af solstrålarnes brytning emot de ur djupet uppstigande dunsterna, förskringrade denna tanka: vid minnet af det eviga förbundet emellan Skaparen och dess kreatur. I det innersta och ogenomträngligaste af skor gen syntes tvånne indiska höfdingar, hvilkas klär der voro betäckta med vidunderliga prydnader och bestänkta med blod. Utaf tvänne rikt infattade miniaturporträtter, som i massiva kedjor hängde på deras bröst, och utaf andra utmärkelsetecken, hvarmed deras fåfänga pråalade, kunde man läteligen gissa, att de voro chefer för den hord som uppbrännt Jacob Lar bostad. Sittande framför en eld, som de uppgjort för att dervid tillreda sin måltid, och rusiga af den romm och tobak, som utgjorde en del af deras byte, disputerade de häftigt eller rättare vrålade likt vilddjur. Sedan de -redan voro mälte, påtände de sina pipor, och då, som det tycktes, de