Aftonbladet – 11 december 1844, sida 1

VÅDELDE (Efter Scmisrer.) NÄRS Se, menskan stolt i föristret står Och sin blomstfrande Iycka öfverstår. Ser ladan och logen, Som rymma med möda Års hopade gröda; Ser lummiga skogen Och böljande tegen; Der skörden är mogeny Och ropar förvägensA v Mig lyckan ärtrögen; Mitt hus står fast Mot Ödets kast — Men, hur läll förbundet brytes, Som med Odcets makter knytes; Intet evigt här består: Ofird följer lyckans spår. Välgörande är eldens makt, När menskan tygel på den lagt: Dess gudakraft hon tackar för Hvart väldigt jätteverk, hon gör. Men om den spränger vildt sin dam, Förderf och skräck då brusa fram. Då endast i sitl eget spår Naturens fria dotter går. Ve oss, bröt hon sina bojor! Utan hejd och motstånd snart Härjande bland slott och kojor I alltmera gräslig fart Rasar olycksdigra branden. Hvarje verk, som menskoanden Skapte med den djerfva handen, Det af Elementrens här